God morgon kära ni! Hoppas er adventshelg var fin. ❄️ Jag lyssnade på ett gammalt avsnitt av Fredagspodden där Amanda pratade om tacksamhet som nyckeln till allt och det fick mig att börja fundera. Kanske kan ni fundera med mig, ni som är så kloka? Tacksamhet är ju vägen till lycka, det har man ju förstått. Det är motsatsen till bitterhet. Att vara tacksam är också lite skryt, samtidigt som det gör oss snällare och mer generösa. Så hur ska vi ha det? Jag blev så trött av tacksamma personer på Instagram när jag mådde som sämst. Klarade inte av deras lycka och mjuka blidhet i mitt ansikte när jag hade fullt upp att klia i mina sår som aldrig fick läka. För skulle de läka, ja vem skulle jag vara då? I många år identifierade jag mig med sorgen av sjukdom och att förlora något, det gick inte att vara tacksam i den känslan. Men genom hårt arbete i terapi hittade jag dit och nu känner jag tacksamhet nästan hela tiden. Är tacksamhet en lyxvara? Hur hade det varit om mitt trauma skedde i barndomen, hade det gått lika smidigt att bli tacksam då? Sånt funderar jag på. Många blir ju sina trauman och ärr, identifierar sig med sina problem och ser ingen möjlighet eller anledning att ändra på saken. Vissa känner tacksamhet av minsta lilla. Kanske är de de lyckligaste människorna? Men hur gör man då? Var hittar man tacksamheten när man inte känner den?För mig kom den på köpet när arbetet var gjort. Jag har aldrig kunnat fuska, ta en genväg eller låtsas. Jag måste vara klar med allt på riktigt för att kunna andas. De stora tuffa känslorna ska gås igenom, sen kommer belöningen. Det tar många värdefulla år. Men det blir kanske klart? Jag vill att livet ska vara det bästa möjliga också, så bra jag kan göra det. Kanske är det lättare att vara tacksam nu när jag vet att oavsett hur bra man har det kan mattan dras bort under fötterna på en, kanske redan idag, och allt man tror att man vet försvinner. Troligtvis kommer det hända alla någon gång i livet. Lika bra att vara tacksam under tiden. Julen är tacksamhetens tid. Tacksam att kunna komma in i värmen när man vet att alla inte har den möjligheten. Tacksam att kunna bädda ner min son i rena lakan. Tacksam att kunna äta gott och umgås med gulliga vänner som vill vara med mig. En frisk och glad familj. Det känns förmätet att vara annat än tacksam. Det kunde gått på så många andra sätt. Så många gånger i livet har det varit nära ögat. Tänker ni också på det ibland? När man klev rakt ut i gatan, svalde en glasbit, tog ett cellprov till bara för att. Turen. Bara det är värt att vara tacksam för ibland.Nu är jag tillbaka i Stockholm och här ska det vara soligt och riktigt bitande kallt. På med balaklavan. Hoppas ni får en superfin vecka! ❄️
