Hej! Jag tänkte på det där med vänskap och hur sällan det pratas om hur svårt det är. Om jag skulle säga vilken min största svaghet är och något som skapat problem för mig i livet skulle jag nog säga vänskap. Det kanske inte alla vet, eller tror. Men är inte vänskap en sån sak som förväntas vara lätt? Det ska bara ge glädje, styrka och flyta på. Bästisar och roliga gäng, sånt som ser härligt och enkelt ut utifrån kan ju vara hur svårt som helst. Det börjar tidigt. När jag var liten hade jag ett bästisgäng. Vi bodde alla i Änggården och lekte varje dag. Men det blev ofta bråk, för det var så svårt att hitta sin plats. Vem är jag i det här gänget? Är jag en självklar del eller måste jag försöka ta min plats? Hur blir man den roliga i gänget, den som inte hamnar utanför? Två av kompisarna bodde i samma hus. Jag har aldrig varit så avundsjuk på något någonsin. En familj på undervåningen och en på övervåningen. De hade till och med en kanin gemensamt på gården. Som syskon! Jag hade syskon. Men det var ju inte samma sak. Jag ville vara kompis. Och det var jag. Men jag var nog alltid osäker på min plats. Vi flyttade till Stockholm när jag var tio år och jag började i mellanstadiet. Nästan direkt hittade jag några kompisar så den kämpiga biten löste sig. Men det som är grejen med vänskap i barndomen är ju att ingenting någonsin är säkert. Fastän det kanske ser ut så utifrån. Man kämpar och sliter för att vara rolig, ha rätt kläder, gilla rätt musik, inte bli utstött varje dag. Är det en personlighetsgrej, ett osäkerhetsdrag eller sitter det djupare än då? Kommer det från djurhjärnan? En dag blev jag utkallad till korridoren av vår lärare Ola. Jag minns detta så himla starkt för det är ett av mina första trauman som jag ofta får berätta om i terapin. Ingen hemskt eller otroligt skärrande, men ett ögonblick i barndomen som verkligen format mig. Eller ska jag säga, som verkligen visade en skärva i min personlighet som jag sen fått jobba mycket med. Där ute i korridoren satt mina tre närmsta vänner som blivit de jag umgåtts med varje dag sen jag kom från Göteborg. Nu hade de gått till läraren och sagt att jag var för på, för känslig. För gråtig. De ville kunna leka utan mig som de gjort innan jag flyttade hit. De ville kunna vara två och två, eller bara de tre. De vågade inte säga nåt till mig för de visste att jag skulle bi ledsen så nu hade de gått till läraren för att få hjälp och det var en intervention. För en 10-åring. Som var en dålig kompis. För att hon kände för mycket. Jag har alltid känt att vänskap är svårt. Hitta min plats med kompisar och med en vän. Men så började jag gå i terapi och sakta insåg jag tex att många av mina vänner var destruktiva relationer för mig. Personer jag kanske inte alls tyckte om att vara med. Och jag vågade avsluta relationen. Mina bästa vänner som jag varit så avundsjuk på att de haft en riktigt tight relation genbom uppvuxen med egna språk och hemligheter insåg jag att jag hade valt en annan väg. Jag hade inte blivit utpuffad, jag hade valt att utvidga min vänskapskrets och öppna ringen lite mer. Men jag var fortfarande välkommen in i gemenskapen. Att vara en bra vän är att vara empatisk och mjuk. Det tog mig många år att inse att jag visst får vara skör och känslig. Det är fint i en vänskap. Men att vara arg för att jag är ledsen kommer inte funka. Jag måste vara ledsen när jag är ledsen. Och lita på att min plats kommer finnas där. Jag behöver inte markera den hela tiden. Igår när jag hämtat på förskolan gick jag som vanligt till parken utanför för att leka en stund till med Lynn innan hemgång. Och där stod mina vänner med sina barn. Som är min barns vänner. Jag tittar på Lynn och ser honom leka med de två killarna som är hans bästisar på föris. Jag tittar noga. Stannar och följer med i deras lek. Det är inte bara lek. Det är ett socialt spel som börjar byggas. Jag funderar på om Lynn kommer vara som jag. Osäker i vänskap, eller om han kommer bli som Pontus. Men så inser jag hur många otroliga vänskaper jag har i mitt liv eftersom jag lagt mycket vikt på det, tänkt på det och verkligen värdesatt det. Vänskap är ett jobb. Det kräver ens tankar. Men det är nog mest ett jobb med sig själv när jag tänker efter. Kanske speglar det framför allt en själv. Har jag blivit mjukare med åren? Eftersom det är så mycket lättare nu. Jag känner mig sällan utanför längre. Fastän jag alltid är den som frågar om folk vill leka. Det gör inget att vara först. Jag kanske har ändrat min syn på svaghet? Insett att om det är att vara svag så är jag gärna det. Det gör mig inget att de inte kan, eller har andra planer. Tänk att tiden förändrar allt så mycket. Jag är ju samma person i lekparken men nu är det inte bara jag där. Och jag ser samspelet med nya ögon, eftersom jag ser mig själv med nya ögon. All den där ilskan jag hade som ung var ju bara självhat. Jag var ju tvungen att lura folk till att tycka att jag var en rolig vän. Bäst på allt. Men nu vet jag det. Även om det fortfarande är svårt med vänskap ibland även idag. När det blandas med jobb, jag jämför mig och vips hamnar jag i gamla mönster. Men så kommer jag på. Vänskap är ju nakenhet. Att spegla sig själv naken i någon annan. Och det måste man tycka om sig själv för att kunna göra tror jag. Vad tror ni? Hur har ni kämpat med vänskap genom livet? Tänker ni på det mycket i vuxen ålder som jag? Varför pratas det sällan om vänskap när man är vuxen? Det är ju lika viktigt nu, tycker ni inte? <3
