God morgon! Nu är jag hemma på Mosebacke igen. Det känns skönt och lite vemodigt såklart eftersom Gotlandstrippen den här långhelgen var sista för året och vi inte kommer komma tillbaka förrän till påsk. Men det har alltid varit meningen med huset, att ha något att längta till. En grej man verkligen förstår som vuxen tycker jag, att man själv har kontrollen över hur saker känns. Att det alltid är ett spel mellan att inte få och få det man längtar efter. Ett tantra-liv helt enkelt. :) Frågan är bara om vi lyckats stänga huset korrekt eller om vi får tusen otrevliga överraskningar där i vår. Möss, frukt som glömts och jästs, eller som förra året när en bib med äppelmust sprängdes i vårt skafferi och varenda liten curry-burk behövdes göras rent för hand och placeras tillbaka. Kanske kommer något frysa i år igen? Som packningarna förra året? Den som lever få de, det är väl en del av spänningen! Att komma hem känns mysigt. Jag har varit nöjd med det försiktiga livet under covid (förutom skräcken för hälsan såklart, ni vet ju vad jag varit med om och att ha det i bakhuvudet när alla är rädda är förstås inte kul utan mer som en enkel biljett tillbaka till sjukhuset) men nu börjar det hända grejer igen. Ni vet när allt händer samtidigt. Jag undrar bara om jag blivit bekväm och iom det lite rädd? Eller är jag bara bränd? När jag var yngre tackade jag ja till allt skrämmande och läskigt för att jag kunde lära mig något, nyfikenheten och dumdristigheten var det som gjorde att jag kom framåt, både i karriären och i privatlivet, men nu undrar jag om jag stannat av? Min direkta känsla är att säga nej och skydda mig från möjliga obehagliga situationer. Jobba mer bakom och i det dolda. Inte vara spexaren längst fram som jag är van vid. Men så tänker jag, kanske är det just då, just när det börjar bli bekvämt och enkelt som det kommer - chansen att göra något som verkligen bränner till och är svårt. Vad tycker ni? Hur resonerar ni med utvecklingssprång vs ogenomtänkta beslut? Kanske har det främst att göra med hur man går in i det. Om man bestämmer sig för att se det som en resa, ett test, ett rus i att vara människa, så kanske det går oavsett? Vi får se. Jag måste bestämma mig idag. Kanske singlar jag slant, eller mer troligt, så frågar jag mina vänner som jag litar på vad de tycker. I veckan ska jag göra ett juljobb och det måste väl ändå vara en av de bästa perksen med mitt jobb. Man får gå in i julen med hull och hår redan på hösten. Förra året gjorde ju Sofia, Mira och jag full on jul här hemma för ELLE decoration. Apelsin och popcorngirlanger, och så vackert med gamla band att knyta som rosetter till sköra glaskulor eller på handtag. Älskar bandaffären på Mariatorget som har massa vintage. Ett dukat bord med gran och honungsfärgade kalasljus. Paket inslagna i gamla tyger. Allt som är mysigt! Tänk, sen står det en gran där fiolfikusen är här! Vi får se vad jag fixar den här gången. Idag ska jag grotta ner mig i gamla sparade julmappar och rota fram allt pynt från vinden, maila loss eftersom jag ligger efter, redigera bilder från Gotland, podda och kanske gå en sväng till ateljén. Skönt att vara tillbaka. Puss!
