Throwback thursday | Elsa Billgren

Klockan är prick åtta och jag står i en ljusblå kreation, helt täckt i handmålade rosor, vid portarna till lokalen där den årliga vårbalen äger rum. Huston Texas my friends, the space city! Stjärnorna och planeterna täcks av små grå moln och där rullar bilen in på grusplanen. En bronsfärgad Dodge Coronet, jag känner igen den från våra dater. Två stycken faktiskt. En väldigt tyst, men så är det ju när man ser en film ihop, och så den där underbara kvällen när du gick med mig för att titta på flygplanen, och se dem landa. Dörren till Dodgen öppnas och min puls höjs. Propellrarna, mullret, vinden, vänta! De är två som kliver ur bilen. Hand i hand går de mot lokalen och ler. Jag vet inte om jag ska ropa, om det hela är ett missförstånd, eller om jag helt enkelt ska vara tyst och blunda, titta igen och att inse att jag ser i syne. Men det är ingen synvilla, det är på riktigt. Jag har blivit grundlurad, frågad på skämt. Lämnad ensam framför banderollerna. Nu brister det inombords och allt blir nattsvart. Jag smyger ut genom stora ingången innan de hinner komma in. Svänger snabbt runt hörnet på lokalen så de inte ska se hur tårarna flödar längs med mina kinder och skapar små små floder i mitt matta puderansikte. Ena klacken fastnar i leran, för det regnar nu, och där snabbspringer de in genom de stora dörrarna till dansen. Börjar sin kväll, sitt liv, tillsammans. När portarna slås igen vågar jag börja röra på mig och får till slut av mig den leriga skon som fastnat och springer så fort jag kan ner för den regnblöta kullen. Ingen får se mig gråta. Fortare! Håret faller längs med axlarna och lägger sig i stripor över axelbanden på klänningen jag köpte just för kväll. Hade det hela varit ett skämt, hade jag missförstått alltihop, hur dum får jag vara? och där faller jag. Ner på knä och kjolen rivs upp av en gren i busken där jag ramlat. Hela benen och de vita strumpbyxorna med söm är kladdiga av sommarlera nu, kjolen är förstörd och aldrig aldrig kommer jag hitta någon som älskar mig, inte så som jag älskar.

- Detta berättar jag för journalisterna på Ellegalan när de frågar varför jag i all sin dar har en klänning med stor reva i på galan. För att den berättar en historia.

About imagine the stories vintage dresses tells with all their cuts and stains.