God morgon fina ni från Göteborg! Jag ligger ensam i mitt hotellrum som jag vaknade i för bokstavligen fem minuter sen i och allt känns så härligt. Det är som vanligt med mig när jag befinner mig på en annan plats, perspektivet och lugnet kommer på posten. Kanske är det känslan av att allt är bekant här. Stenmuren jag balanserade på varje gång vi gick förbi, gatan där biografen låg på som vi såg Askungen på och jag var blown away. Lilla fiket som alltid legat på samma ställe som jag träffade mormor och morfar på när han levde. Göteborg är en helt underbar plats. Jag är ju här för att prata på bokmässan, men den lilla stunden det tar jämfört med allt annat man hinner göra på ett dygn är ett ögonblick. Varje gång jag är i Göteborg funderar jag på hur allt blivit om vi inte flyttat. Det var en så himla enorm förändring då i våra liv. I Göteborg var vi en vanlig småbarnsfamilj med nyutexaminerade föräldrar, kompisar i området och ett enklare liv. Mamma och pappa hade inte hunnit bli renodlade kändisar och det var lugnare och mysigare, minns jag det som. Sekunden vi flyttade till Stockholm förändrades allt. För det första så stannade ju min syster. Jag har ju en halvsyster, i blod, hon är ju helsyster i känsla såklart, som är nio år äldre och har en annan pappa. Min mamma och Andreas pappa Peter träffades på 1970-talet och var hagaflummare. De flyttade till en rivningslägenhet i Majorna och Andrea är uppvuxen under helt andra förutsättningar än tex min lillebror som är uppvuxen i våningen på Östermalm. Jag då, jo jag är där emellan. Mellanbarnet som helst vill hålla alla samman. Känna trygghet. Ha en naturlig plats och att alla ska vara glada. När vi flyttade till Stockholm när jag var 10 år kändes det självklart att bara följa med familjen och inte streta emot. Andrea var myndig och ville stanna kvar. Börja bygga sitt eget liv med jobb på SOLO, såklart, och sina vänner här i stan. Där och då började splittringen i familjen skulle jag säga. En naturlig men tydlig sådan. Andrea är ju så mycket äldre än oss och hon har ju en egen pappa med farmor och farfar som hon växte upp med i Göteborg. Sigge var så liten när vi flyttade så han byggde upp sitt egna nya i Stockholm sen. Jag stod nog med en fot i Göteborg och en fot i Stockholm. Skillnaden var brutal. Att flytta till Östermalm och stora Stockholm från att växt upp i trygga Majorna och Änggården. Stora gator, massa bilar, mellanstadiet. Jag blev ju påkörd av en taxi bland det första som hände. En symbol på känslan inuti. När man börjar fyran förändras allt. Jag blev tonåring direkt. Gjorde allt som kanske hade fått vänta lite om vi bott kvar. Men så träffade jag ju Alice, och de andra nära vännerna som jag fortfarande har. Dag ett tog hon mig under sin arm och sen dess har jag varit där. Jag såg hur en av mina bästisar från Göteborgstiden gifte sig härom dagen. Det var fint. Alla växer upp. Allt förändras och rör sig hela tiden. Jag är inte samma person som jag var då. Familjen är inte längre sammansatt men den är hel. Så mycket har hänt. Vi har vuxit upp. Göteborg ligger kvar. Och nu ligger jag här igen och blickar ut över staden. Mamma, jag, Sigge och min moster Christina i Slottsskogen tidigt 1990-tal <3
