När jag funderade kring det här inlägget tänkte jag ett tag på allt möjligt som jag gör då och då med händerna. Kransar, buketter, diy och mat. Men så insåg jag att fastän det är underbara saker att fylla dagarna med, speciellt i tider som dessa, så är det en annan sak som ligger mig närmare om hjärtat och som jag allra helst skulle tillbringa min lediga tid med just nu. En grej som får det att rusa i ryggraden när jag tänker på det. Jag vet inte om man kan kalla det en hobby, men det är en dröm. Ridningen. När jag var helt nyinflyttad till Stockholm och bara hade två kompisar i min nya klass började jag och en av dom, Sofie, med att rida en gång i veckan på Swartlings ridskola. Den låg precis mitt över gatan från min nya lägenhet där vi skulle bo nu och fram tills jag flyttade hemifrån. En dag på väg till ridningen smet jag över Vallhallavägen som ändå alltid stod still i köer men såg inte taxin som snabbt svängt in från Värtavägen i sin egen fil. Jag blev påkörd i full fart och flög tjugo meter. Min tioåriga kropp i randig t-shirt slungades lätt genom luften och landade på asfalten. Ridstövlarna som mamma annars fick slita och dra av i hallen åkte enkelt av i luften av smällen. Bilen var kvaddad, mitt huvud hade gjort en stor buckla i huven och barnen som satt i baksätet på taxin på väg hem från skolan måste fått en riktig chock. Sofie sprang bort till där jag låg och drog ner t-shirten som åkt upp och blottade mig där på gatan där jag låg avsvimmad. En ambulans kom fort och på Astrid Lindgrens barnsjukhus bjöd en skärrad taxichaufför mig på Wasa knäckebröd. Efter det var det inte lika enkelt att gå till hästarna. Jag kunde bli avkastad och då kändes det som att jag låg där på Valhallavägen igen. Jag ryktade och pratade snällt, ville bli vän men kände mig mest rädd. Hästarna kände det på sig. Sen en dag för några år sedan fick Pontus och jag en ridtur i sörmländska skogen i present. Ridläraren var på riktigt uselt humör och tyckte att vi skulle galoppera men jag frågade om det var okej att jag travade. Nere vid vattnet stoppade min häst ner mulen i ett jordgetingbo och kastade nästan av mig efter sticket. Jag höll mig kvar men den sista känslan av att hästar och jag hör ihop försvann med skammen att jag inte klarat det. Inte ens en liten skritt i skogen. Sen dess har jag inte suttit på en hästrygg igen. Det är som att det inte är menat. Men jag tänker på det. Hur jag står där i boxen och ryktar snällt men bestämt. Smeker på den mjuka biten mellan näsborrarna och hur hästen frustar och blinkar. På ögonfransarna, varma grusvägar, surrande flugor och klapprande hovar. På slingriga vägar ner till en sjö där hästarna får dricka. En stund bara vi tillsammans som ett. Jag är lugn och hästen känner det. Vi tar det i vår takt. I sommar är det jag som vågar mig upp igen. 🌾 Det är min torsdagsdröm idag, vad drömmer du om att göra? Dela gärna i kommentarsfältet. Foton från min Pinterestmapp Hobby.
