Hej och välkomna till den andra torsdagsklubben! Idag ska vi prata om det som var den allra första önskningen om samtalsämne. Jag fastnade för den för att jag tycker att den innehåller så himla många nivåer och är extra intressant i dessa tider när vi verkligen testas i våra relationer. Under pandemin har det verkligen visats sig vilka som är ens närmaste, och kanske har det gett nya perspektiv? Sätter vi mer eller mindre krav på varandra nu? Visade det sig inte vara så tråkigt att vara utan vissa vänner? Saknas andra så det gör ont? Krav på sig själv som partner, förälder eller bara människa? Detta ska vi prata om idag! Jag är lite ambivalent och skiftande i den här frågan, så till den grad att jag ofta förvirrar mig själv. Nästan jämt har jag allra högst krav på mig själv, blir sällan arg (det är en ovanlig känsla för mig, jag blir oftare ledsen) och kan liksom inte riktigt tyda mina egna känslor när jag känner att någon kanske behandlar mig illa eller kliver över min gräns. Mot andra sätter jag inte så höga krav vanligtvis, men så har jag märkt att jag kanske visst gör det, utan att vara medveten om det? Eftersom jag är så rädd för att falla in i ångest och oro (speciellt efter min cancer och hela det chockåret) så är jag så himla mån om att andra runt omkring mig ska vara tydliga så jag kan förstå situationen. Ju luddigare känslor, ju mer oförberedd jag är desto osäkrare är jag. Vissa relationer har alltid varit så här. Tex så har jag en speciell relation till mina föräldrar som jag alltid idealiserat och när de begått misstag eller visat svaghet har jag blivit förvirrad - vem ska jag hålla i nu? Jo, mig själv är såklart svaret, men hur lätt är det? Som partner sätter jag nog ganska höga krav på Pontus att vara en bra medförälder. Hela maskineriet att vara en familj som går ihop tids, glädje, praktiskt, ekonomiskt, stress och rutin-mässigt värdesätter jag väldigt högt och sätter säkerligen höga krav på det i det tysta. På samma sätt som jag sätter höga krav på mig själv att aldrig bryta ihop, orka allt, sällan vila mentalt och koppla bort. Men jag övar på det. Den här pandemin har fått mig att sakta ner och skapa mer luft mellan sociala intryck. Varje helg behöver inte ha något extra som sker. Det är helg även med På Spåret, god mat hemma, ett glas vin och somna i soffan. Det räknas. Det kan till och med vara avgörande för veckan. Hos vänner sätter jag inte jättehöga krav. Många år i terapi har lärt mig att vänskaper är något man förtjänar. Jag behöver komma med energi och kärlek, och om inte det sårbarhet. Jag kan inte vara stängd och hård, kräva kärlek och inte släppa in själv. Vad har ni för krav? På era föräldrar, partners, syskon, vänner? På er själva? Hur har de förändrats på sistone och var tror ni att ni kan utvecklas och bli bättre? Jag ska öva på att ställa lägre krav på mig själv och Pontus, njuta mer av mina vänner, syskon och föräldrar. Försöka koppla mig fri från dom och våga satsa på min egen familj fullt ut, växa upp, men också vara snällare mot mig själv. Vara lika varm inåt som jag är mot mina vänner. Se med samma blida blick. Men samtidigt lära mig hur de där signalerna jag känner när någon kliver över min gräns känns. Lyssna på dom och ta dom på allvar. För struntar man i dom tillräckligt länge blir man liksom allergisk till slut och skapar en fobi för sig själv. Och det är kämpigare att ta sig ur än att säga nej direkt. Vad tänker ni?
