I förrförra veckans Billgren Wood podcastavsnitt försökte jag berätta lite om mitt nya tankesätt när det kommer till inspiration, och kanske livet generellt? Det blev ett så himla uppskattat avsnitt och fastän jag trodde att jag var luddig var det många som förstod precis hur jag menade och tyckte att det lät spännande. Så jag kommer nu skriva ett blogginlägg om det här för att förklara så även ni som inte lyssnar på podden kan höra hur jag tänker. Det är inget banbrytande eller genialiskt, men ibland tycker jag att vända på steken, höra andra människors tekniker på att hitta wellness, inspiration och problemlösa är det bästa som finns. För visst hamnar vi lätt i vanemönster i huvudet? Hjärnan jobbar på som den alltid gjort, tar samma banor och landar ofta på samma ställe. Det gör att kreativa processer får svårt att frodas tycker jag. Man kommer sällan framåt. Men nu när vi befinner oss mitt i brinnande miljökris har det skett en förändring. Istället för att börja med föremål, prylar eller ha-objekt är vi mer intresserade av filosofin bakom, känslan det förmedlar eller symboliken den bär på. För att vara konkret så kunde jag tidigare inspireras av en specifik lampa, ett bord, en pastarätt. Vill ha-föremål som hade hög status och ofta dyr prislapp. Jag har såklart fortfarande grejer jag trånar efter och som kanske ligger där i bakhuvudet och marinerar, men livet med listor och inredningar där föremålen står i fokus är över. För nu. Tycker jag. Istället börjar jag längst ut på mindmap-kartan och jobbar mig inåt. Känner efter i min kropp vad det är jag dras mot. Just nu är det mycket luddiga känslor och färger. Luft, enkelhet, hö, landet, stäva material, äppelgrönt, tyngd i handen, ljus genom dimma, gemenskap, blommiga tunga dofter, randigt, scones och sylt, citron, gulnat papper, tunga möbler, dammig terracotta, varmt gult, motljus, danska kusten, havet. Det må låta otroligt pretentiöst, men det är nog så jag ser på inspiration nuförtiden. Det som tidigare var märken, föremål, form, har blivit doft, känsla, tyngd. Vi kanske letar efter mer mening i det vi omger oss med? Det ska inte bara vara funktionellt och vackert längre, det ska också ge själslig stimulans. Min gamla svensklärare Lars Wester på Södra latin sa alltid att religiösa århundraden kommer var annat 100-år. Alltså skulle 2000-talet vara ett religiöst århundrade om man trodde på hans tes. Jag tog studenten 2005 och minns att jag trodde att han skojade. Men nu, när vi klivit in 20 år i detta århundrade börjar jag förstå vad han menar. Det är ju religion fast på ett nytt sätt. Vi är konservativa, oroliga, känsliga och litar på en högre makt. Söker en allsmäktig ledare. Vi märker det tydligt så här i pandemi. Vi fyller våra föremål med själ och söker efter gemenskap för vår tro, blir stressade av de som tycker annorlunda eller sticker ut från gruppen. Greta är vår största ledare, vi laddar det mesta gott eller ont, etik och moral är vår starkaste drivkraft och på internet jagar vi ner de som vi anser vara en fara. Men mitt i allt detta ser vi också mening. Self care, miljövård och tron på en högre makt, naturen. Ett krusifix hemma är en stickling, ett familjefoto. Ett tänt ljus istället för en designlampa. Vi får se vart vi rör oss framöver. Men för att återgå till mind mapen. I vanliga fall börjar vi ju med en stor cirkel i mitten och letar oss ut. Men jag vill börja i utkanten av pappret och leta mig inåt. Kanske hittar man gemensamma nämnare mellan de mindre cirklarna och slutar till sist med svaret på allt där i mitten? Eller iallafall ett steg närmare harmoni? Om inte generellt i livet, kanske lite mer i hemmet. Och kanske öppnar det upp nya tankebanor, sätt att angripa föremål och en egen röst utanför trendföremål, köphets och vill ha-saker. Kanske landar vi mer i doften av ett hem, ljuset, luften, färgskalan och till slut också i något som är mer vi? På fotot: Etheldreda Janet Laings två döttrar som hon älskade att fota, Oxford 1908. En bild full av saker som inspirerar mig.
