Hej från mig och bulan så här näst sista dagen på året! Tänk att man kan vara så kär i sin egen mage. Jag har ju inte riktigt greppat att det är en person där inne än men känslan av att något händer och är på gång är det bästa jag vet. Som en lång förberedelse till en fest eller drömmar om sommar tidig vår. Jag har börjat tänka lite på det där med förlossning. Alltså, om jag ska vara ärlig har jag ju fortfarande knappt fattat och accepterat att jag är gravid (det var ingen som sa att man skulle känna så?) men jag har redan börjat fascineras på hur den ska komma ut. Jag ser också min pepp och axelryckningsinställning som ett riktigt dåligt tecken. Har jag ens förstått vad en förlossning innebär? Kommer jag få den sjukaste chocken? Troligtvis. Jag tittar på bebisar som föds varje dag i olika teveprogram jag följer på Youtube och gråter ibland en skvätt när de kommer ut men under själva värkarbetet och skriken reagerar jag inte så mycket. Jag kan liksom inte koppla ihop att det jag gör nu liksom kommer hamna där. Min mamma har satts igång alla tre födslar och har liksom inte pratat så mycket om hur det var. Det tar jag också som ett litet härligt tecken på hur det kan bli. Men mest njuter jag av att min mage är så sablans stor. Det betyder att något bor och växer där inne. Vilket jag ju betvivlar också. Även om jag sett den två gånger. Men det var så länge sedan nu så att den fortfarande lever undrar jag. Fast det gör den såklart, men vem kan lova. Det är så sjukt hur lite jag kan vila i detta. Bara vara, låta dagarna gå och njuta. Det är en sån berg och dalbana. Jag vill beskriva varje liten känsla, samtidigt som jag vill låtsas att allt är som vanligt. Men ingenting är som vanligt. Allt är annorlunda. Den 18 januari ska vi se den på rutinultraljudet. Då ska den få ett namn. Kanske blir det mer verkligt då? Kanske blir det mindre läskigt? Translation: Some thoughts on how it feels now at 17 weeks.
