Jag förberedde inget blogginlägg igår för, ja man vet ju inte hur idag skulle se ut. Och, jag vet faktiskt inte om jag vet än. För visst, Socialdemokraterna är Sveriges största parti och det verkar som att de flesta partier gör allt för att kunna ingå i en regering utan att ge Sverigedemokraterna för mycket makt. Men SD fick ändå en femtedel av landets röster och det skrämmer mig något oerhört. Vet folk inte vad de röstar på? Förstår de inte att SD vill montera ner allt det som är vackert med Sverige? Sakta men säkert vill de dra tillbaka klockan och plocka bort rättigheter som minoritetsgrupper och utsatta slitigt för under hela sin livstid. Mål som äntligen gett politisk utdelning, ska nu ryka för att vi sett tiggare på gatan som inte pratar svenska, eller vad det nu är som gör att människor tappar fattningen och ideologin och röstar brunt. Jag gick igenom Kungsan när Alternativ för Sverige hade sitt möte. Så oerhört obehagligt. Samtidigt som helt vanliga människor stod där och vajade med sina svenska flaggor såg jag personer jag aldrig sett förut. Småkillar med getskägg och ryggsäckar, som påminde mig och de mobbade nördarna i klassen när jag växtre upp. Råbarkade män som osade livstids fängelse. En sån oerhört hård ton. I Sverige. Högkonjunktur. Bara efter en tripp till Paris var det så oerhört tydligt hur mycket utrymme vi har här i vårt avlånga land. Det är tomt på gatorna. Inget folk. Var gömmer sig alla? Nere i källare och skriver på Flashback? I kommentarstrådar? Jag registrerade mig på Bloggportalen först nu efter att någon i Bloggbevaknings kommentarsfält nämnde mig och sa att jag ju inte är en av de stora namnen, jag fanns ju inte med där. Och nu ser jag att vi är oerhört många här inne. Jag har en röst som är stark och vi har makten tillsammans att vara tydliga med vilka värderingar som gäller här inne. När vi nu får ett styre, om några dagar efter förhandling. Så hoppas jag på ett som sätter klimat, jämställdhet, lärare och vårdpersonal i första rummet. Vi ska vara stolta över det fina Sverige vi byggt upp under alla år av välfärd. Från ett fattigt skruttland där oerhört många flyr mot bättre chans över Atlanten, till ett land som vi nu håller på att sjabbla bort med rasistiska och bakåtsträvande röster. Men inte här inne. Här är vi trygga. Jag är så jävla stolt och glad över att unga människor idag verkar ha hjärtat på rätta stället. En stark röst och en tydlig retorik. Ungdomar idag vet hur man pratar och formulerar sig. Jag har alltid känns mig usel på det. Varit sämst i alla debattlägen. Jag är helt enkelt för emotionellt lagd för att prata politik, så jag pratar hellre annat. Men idag, så här en dag efter valet när det mesta fortfarande är oklart vill jag berätta att jag finns här och bryr mig. Vi känner inte varandra men jag älskar återbruk, landet, gemenskap och att blogga. Härom dagen, när jag fick några syrliga kommentarer, som vanligt den senaste tiden, kände jag att lägga av kanske inte är så långt borta ändå. Vore det inte skönt att veta hur livet kan vara utan blogg? Första gången jag känt så på länge. Men nu, när framtiden är oviss och vi behöver varandra mer än någonsin. Inser jag att jag ska använda den här platsen till våra röster. Detta året, som blir mitt tioende som bloggare, ska jag använda den här plattformen bättre. Skapa grupper och dialog. Tillfällen att prata om saker som oroar oss, chans att möta likasinnade, våga vara mig själv, öppen, mer än någonsin. Idag känner jag mig splittrad av resultatet, men tryggare än någonsin med min plattform. Modigare. Jag är vuxen nu och jag vågar prata. Att jag känner starkt är inte en dålig egenskap. Jag kan använda det. Jag använder det till att nå ut. Så vi har varandra. Hur känner ni efter gårdagens ickeresultat, har ni några tankar eller drömutfall de närmaste dagarna? Puss.
