Den här senaste tiden har något stort hänt inom mig. Jag skulle säga att de senaste tre åren varit otroligt olika fastän de varit så lika utåt. Inte på grund av allt jag gjort eller upplevt, utan för hur jag mått. Det är som att åren efter att jag blev vuxen på riktigt, själv blev mamma, blev sjuk, började bearbeta min barndom och våga blicka inåt var ett långt lopp som jag nu är på slutspurten på och här går det fort. Inte för att jag på något sätt tror att jag är klar som person än. Nej herregud, det är snarare tydligare än någonsin för mig vad jag har kvar i mitt liv och i min personlighet som jag vill jobba med. Eller mot. Nej det handlar mer om sorg kanske? Och mognad? Och trygghet? En av de största känslostormarna för mig det här decenniet har varit mitt arbete att frigöra mig. Från min familj, för att kunna komma närmare min familj. Förstår ni hur jag menar? Jag har alltid haft en bild av hur man ska ha det hemma. Hur man ska älska och lyssna på varandra, verkligen intressera sig och ge varandra tid. Jag växte upp i ett otroligt kärleksfullt hem, men det var något som skavde. Så här i efterhand är det ju tydligt eftersom jag själv är förälder och då bara till ett barn, inte tre. Vi tog mycket hand om varandra, och sen är ju inte mina föräldrar gifta idag och det i sig är ju en resa. Det var så mycket jag längtade efter, famnar att kura upp i, känslor att prata om, som jag fick hitta i min egna lila familj. Acceptera att mina föräldrar kanske inte är de som säger jag älskar dig fem gånger om dagen, utan som sitter i varsitt rum på kvällen med sina huvudbryderier. Och att jag längtade efter något annat. Men samtidigt har jag efter det här året aldrig varit närmare min familj än jag är nu. För jag kanske har hittat lite av det där jag söker i mig själv? Genom sorgearbete? Man blir väl snällare mot sig själv då när man måste blicka inåt och inte kan ha alla tentakler utåt hela tiden. Sen är det tv-programmet. Det var ett arbete att spela in det. Eller, det var inte ett arbete alls för mig bara roligt. Men det hände så himla mycket under inspelningen. Inom mig. Att umgås föder trygghet och mod, för sånt jag varit livrädd för. För sånt som jag känt mig blockerad emot. Och det är ju den största presenten av allt. Men nu när vi är klara med inspelningen så handlar det mycket om intervjuerna. Att våga prata om min familj har jag liksom aldrig gjort tidigare. För de har så himla stark integritet och har haft sin egen röst. Jag har varit rädd för att såra eller göra dem besvikna. Men nu har vi en anledning att prata om varandra, sätta fingret på och se alla som individuella människor med personligheter och drag. Jag har fått frågan om min cancer i varenda intervju också. För det passar journalister på att fråga om när de tycker man är öppen och det är väl rimligt och förståeligt på något sätt även om tv-programmet inte handlar om det. För sjukdom för en närmare varandra. Och det har hjälpt mig att inte vara den där lilla Elsa som börjar böla så fort det kommer upp, till att se krassare på min bakgrund och känna att jag hade otur men det gick bra. Så man kan säga att det jag varit rädd för de senaste åren är jag inte rädd för längre. Och kanske har jag aldrig gråtit så lite som detta året? Kanske har jag heller aldrig tagit det så lugnt, inte stressat och oroat mig. Vågat vara i lugnet, återhämtat mig från saker som skett för länge sedan. Samtidigt som jag sprungit snabbare än någonsin framåt har jag också vågat vila i stunden. Vilken lön för mödan ändå. Och vilka insikter som kommer med det. Lyxen att kunna blicka inåt och reflektera. Ha den tiden. Ha de forumen. Det känns så skönt att kliva in i 20-talet renare än jag någonsin känt mig. Samtidigt som jag är livrädd för att vara helt lycklig, för då kan ju mattan dras under fötterna när som helst. Men inte idag. Idag ska jag njuta av att det snart är jul, tänka på Johanna som är så modig och opereras igen idag. Tänka på lyxen att ha träffat kloka Sofia i vuxen ålder och att hon är min vän. Tänka på min fina kompis barn som fått scharlakansfeber stackarn, på allt roligt som jag ska få göra med mamma och pappa inför premiären av Äkta Billgrens och att man kanske bara får den här chansen att skratta åt sig själv. Jag ska äta lunch med nyfunna vänner, redigera bilder på loppisfynd från dalarna som var extra ordinärt vackra, vara med min egna lilla familj i helgen och måla vårt sovrum äppelgrönt. Det ska jag göra.
