God morgon! Jag har smugit upp till vardagsrummet och satt mig här för att skriva. Killarna sover fortfarande och jag vill inte väcka dem med mitt tangentsmattrande. Det är något heligt över att tassa upp i stort vitt bomullsnattlinne, tända ljus på kakelugnen och bordet och se den ljusa strimman av soluppgång bakom hustaken där ute genom fönsterna. Jag känner en sån konstig känsla i magen. Det är lägenheten. Att vi får bo här. Att vi hittade den finaste lägenheten och att den nu är vår. Jag tror inte riktigt på det, att det är sant och att inget hemskt kommer hända. Jag är inställd på att något kommer gå åt skogen och att vi måste flytta ut. Det var så många år sedan jag var helt trygg. Innan barn och cancer iallafall. När det ensamma ljuset brinner på matsalsbordet funderar jag på om det kanske var exakt här de hade sitt matsalsbord när huset byggdes? Fast lite längre ut i rummet då. Jag gissar att det var en förmögen familj och att det fanns tjänstefolk. Köket ligger ju långt bort i den andra lägenheten som var köksingång och man måste gå genom vårt sovrum och vår walk in closet som jag kallar det för att komma till den södra delen mot gården. Där någonstans gjorde de i ordning middagen och bar ut hit. Tror jag. Tänk om man skulle hitta gamla foton på lägenheten och se hur den såg ut förr. Jag vet att pappa hade lyckats med det i vår som vi flyttade in i på Grev Turegatan om ni minns? De satt uppe på bröstningen i det bruna vardagsrummet och så kunde man kika på dem då och då. Mamma och pappa ville ha det likadant hemma. Mörka möbler, fast inte så mycket textil. Nu bor mamma i 1940-tal vid Humlegården. Det passar henne bättre. Där kan hon ha sina brunbeigea strukturtapeter och njuta av små pelare och vackra fönster, den pampiga entrén i intarsia och stenläggningen i hallen som går ända fram till köket. Allt i original. Hon har aldrig varit en storslagen person. Hon trivs i det lilla, prångiga, mysiga. Nu har hon hittat hem. Jag tror aldrig hon kommer flytta från Floragatan. Och pappa. Han bor i Zorns gamla ateljévåning på Södermalmstorg. Ni ser bilden ovan, tagen 1955 när konstnären Kurt Ljungstedt bodde där efter Event Taube. Det passar ju honom. Här är Zorns gamla sovrum i ateljén. Pappa förstod varför golvet var fuktskadat i det hörnet när han såg bilden, för där hade Zorn sin dusch. Den här ensamma stunden på morgonen är min viktigaste på dagen. Jag får vara i mitt eget huvud, min egen kropp. Ingen som vill nåt, ingen som drar eller kräver. Jag finns bara för mig. Men det är ju lyxen av att vara ensam när man aldrig är det, som att känna totalt tillhörighet och sammanhang när man är med sina bästa vänner. På tal om det. Jag träffade Louise igår, ni vet min bästis från förr. Vi gled ifrån varandra av tusen orsaker och sånt är ju livet, men det är så lätt att kramas när man ses sen igen då. Behöver inte säga så mycket, hittar lätt in i pusslet igen. Nu ska jag krypa ner i sängen, snusa bakom öron och sen är det dags för en ny dag. Tisdag idag. En skön dag när man fortfarande har jobbenergi, inte behöver göra sig fin eller fixad, idag ska jag podda med Sofia (nytt avsnitt idag om våra misslyckanden, klicka här om ni vill lyssna) sen är det möte med produktionsbolag, sen ska jag ha ett köksföretag här hemma och en snickare som ska kika på köket (äntligen är vi igång, lovar att göra många inlägg om hela resan så ni kan följa med i alla steg) och efter det ska jag springa med Sandra. Jag springer så bra med en kompis, säger inte ett ord till varandra men suger energi och blir modig. Som när jag sitter här i tystnad utan sällskap men jag vet att killarna finns där inne. Och som mamma och pappa, jag vet var jag har dem nu, kan äntligen släppa taget lite, och Louise. Och framför allt mig. Jag bor här. Inget hemskt kommer hända. Allt kommer bli bra. Solen går upp och ljusen brinner ner. Energin förändras i luften och blir lätt. God morgon fina ni, jag är så glad att ni läser. Hoppas ni får en bra dag. ⭐
