Det var 2011 och jag hade nyss gift mig, jobbade det allra sista på Beyond Retro och omgav mig av vintage hela dagarna. Men jag drömde om något annat. Något eget. En dag när jag strosade runt i stan gick jag förbi Beyond Retrobutiken på Drottninggatan, och som det alltid är med mig var det bara att gå in. Jag undrar om jag någonsin bara gått förbi en öppen second handaffär i mitt liv? Det skulle jag iallafall inte göra den här dagen. Och tur var väl det. För där nere bland 80-talsblåsor och jeansjackor hängde den. Den vackraste klänning jag någonsin sett. Det var något magiskt över den. Någonting som bara Disneyfilmer eller haute couture från svart/vita gamla bilder lyckas förmedla. Att det är mer än ett plagg. Det är en dröm om något. Jag klämde lite på tyllet och insåg att skickat var sådär. Spetspartierna på bysten hade fallit ner, det fanns en reva i sidan och så var det prislappen. Vågar man kolla? Ja. 1000:- stod det, jag kanske lyckas pruta ner den till 800:- tänkte jag. Men storleken. Den är ju verkligen för liten för mig, och jag har ju lovat mig själv att aldrig köpa kläder jag inte kan ha. Tänk vilka sjuka högar av vintage jag i så fall skulle samla på mig. Tänk vad mycket vackra gamla bal och festklänningar jag skulle köpa om jag öppnade den porten. Tänk att jag då skulle behöva en lokal för alla klännigarna och så måste man ju hitta på något med dem så de inte bara hänger där. Hmm. det kanske inte är en så dum idé ändå. Så jag tar med mig den gigantiska grårosalila bakelsen till kassan, prutar snällt och får den största påsen med mig hem. Fotar den och lägger upp på bloggen. Det tar inte lång tid innan mailen börjar rassla in. "Hi my name is Lisa and I live in New York. Is it possible to rent your amazing vintage dress?" Och så började det. Klänningen som satte fart på allting. En tyllbakelse från 50-talets USA, i mjukaste grålilarosa pastellerna med vackra spetsapplikationer över bysten. En klänning som spred sig som löpeld från min blogg via tumblr och som jag fortfarande får mail om. En klänning som jag nu tagit bort från ateljén eftersom varje gång någon kliver in där fastnar deras blick på just den. En magisk klänning. Klänningarnas klänning. En sån som man ser om man blundar och föreställer sig vad man hade på bal i USA 1952. Jag har aldrig hyrt ut den, aldrig tänk sälja (trots höga bud) och hoppas den klarar sig länge där på galgen. För även om den inte får gå på fest, får den mängder av kärlek och uppmärksamhet. Från hela världen. Dessutom startade den en idé som gjort att vintageklänningar fått liv och värde igen och chans att dansa. Den är beviset på att äldst är bäst. Klassiskt alltid håller och det finns något som är magiskt i vissa plagg. De är mer än kläder. De är en hel berättelse. Translation: A story about a very special vintage dress.
