God morgon! Här kommer ett blogginlägg som jag vet att många av er har önskat länge. En titt in i min ateljé på Konstakademin. Det är ju ett av mina jobb. Jag brukar säga att mitt arbete står på tre ben varav det viktigaste inte är det som drar in mest pengar eller syns mest men är helt och fullt baserat på min passion och starka övertygelse om vackra tings tidlöshet - brudklänningarna. Min vintagebusiness har jag haft sen 2010 när jag själv gifte mig och började samla på gamla brudklänningar. Det var en naturlig process där några få klänningar ledde till fler allt eftersom att efterfrågan blev större. På den tiden, för elva år sedan, var uthyrning inte alls något som ansågs vara en särskild smart eller lukrativ bransch och absolut inte av brudklänningar. Många ville ha sprillans nya gärna riktigt dyra tjusiga klänningar med ett namn på. Att bära någon annans avlagda klänning var inte riktigt ett drömscenario, jag minns det till och med som tabu. Skrockfullt. Men jag började samla, köpte på mig billigt som det ju gick att fynda då och sakta växte verksamheten. Idag är det många som hyr ut kläder och annat, vi tar vara på gamla ting och ser hur hantverket till och med var bättre förr. Mycket finns det att värna om. Kanske speciellt ett plagg helt fullproppat med kärlek och historia tycker jag. :) I min ateljé lyssnar jag bara på vinyl. Aldrig på datorn. Det är något med det knastrande ljudet som gör mig trygg. Det har bara blivit så. Skivspelaren fick jag av pappa på min 16-årsdag och vad jag spelar på den varierar. Just nu är jag inne i en Tchaikovsky-period. Men ibland är det David Bowie, någon form av jazz och kanske någon av Pontus skivor som han lämnade kvar här från när han delade ateljén med mig. Numera sitter jag här själv. Har provningar då och då men inte för mycket för att det ska vara säkert, men förfrågningar finns det gott om vilket gör mig så glad. Jag är tacksam över att få ha en verksamhet som lever och som jag älskar, som verkligen är ett andningshål för mig i livet och arbetet. En paus från det digitala, en sfär full av lycka, historia, poesi, längtan och tysthet. Jag har verkligen inte inrett min lilla ateljé utan saker har bara hamnat där. Skrivbordet är en gammal skiva från IKEA som jag fick med mig från min förra ateljé på Gotlandsgatan som jag delade med Emma Elwin. Skåpet kommer från en auktion på Gotland för många år sedan och egentligen finns här inte mycket förutom klänningarna. Dom och det stora ateljéfönstret är allt jag vill ha, och lite blommor kanske. Att inte bara tänka på vad som ser fint ut, tex i en skärm, utan vad som bara kan få vara, är frihet för mig. Den här platsen kunde säkert blir tusen gånger mer piffigare, men det skulle inte göra att jag älskade den mer. Hit vill jag att brudar ska komma och känna att de duger. De och klänningarna är det viktigaste för mig. Och på tal om klänningarna. Ska vi kika på några favoriter? Den här 1950-talsklänningen i tyll är en av de vackraste jag har. Den känns så himla typisk, och när det kommer till design och konst vet vi ju att typisk är bra. Den liksom osar tiden? Enkelheten och tydligheten är det bästa med klänningen, som något taget ur en Dior-kollektion. Den överlever alla trender och andas alltid romantik och fest. Hellång och helt intakt är den också. Vintagetyll har en viss strävhet som inte går att hitta i nygjorda kläder. Det är liksom ett material vi inte får till längre. Dova gråa toner, vidd och liksom alltid i en rörelse. Som gjord för en första dans. Underbart liv också. Som man aldrig behöver stå och dra i. Den sitter uppe av sig själv och inte ens en bh behövs. En annan favorit, speciellt blend brudarna, är den här flowy cremefärgade klänningen från 1960/70-talet. Den är väldigt typiskt amerikansk och ingenting vi har som modehistoria här i Sverige. När man i andra länder ville vara romantisk och flowy ville vi här uppe i norr vara ärtiga och stela. Kort, litet och kritvitt, vs det amerikanska extra allt och megaromantiskt. I den här ser man ut som en grekisk gudinna. Många klänningar hyr jag inte ut för att de är för sköra, som den här pärlbeströdda 1920-talaren som bars av en kvinna 1927. Hon gifte sig på Lidingö och det stod i tidningen om bröllopet för hela ekipaget ramlade ur häst och vagnen på vägen dit. Arbetet är otroligt på det här gamla sidenet. Tunt som papper med små glaspärlor på. Man förstår vilken respekt man hade för kläder för hundra år sedan. Det var inga dussinvaror utan riktigt älskade plagg som tog tid att göra och varsamt togs om hand. En årslön måste den här kostat att sy upp. En ännu äldre historia. Innan klänningar var i ett stycke. En hel värld inuti. Något för pandemisyentusiasterna att ge sig på. :) En klänning som inte ser så mycket ut för världen men som är en av mina favoriter är den här 1940-talsklänningen med sjömanskrage och halvlång ärm. Den faller så man får en helt annan kropp när man har den på sig. Den är sydd på skrådden och i det vackraste av material. Det ser ut som att någon hällt olja över en, så lägger den sig. Högt uppe i taket hänger klänningarna med släp. Tur att det finns takhöjd här i akademin. Ibland funderar jag vem som hade min ateljé när det begav sig, när det fortfarande var ateljéer för de konststuderande som gick här. Kanske hade Carl Larsson min? Eller Karin Larsson? Här är några av de kvinnliga studenterna på 1890-talet. En amerikansk 1970-talsklännings släp. och öppna rygg. En annan absolut favorit. Tyll, paljetter, strass. Amerikanskt 1950-tal när det är som bäst och mest. Mycket av allt men ändå så väldigt lagom. Passande, och teatralt vemodigt i sin romantiska överdådighet. Som Svansjön är både vacker och sorglig, så ser jag på klänningarna. Med alla sina hål, öden, historier och timmar av sömnad. Min bästa plats. Känner ni igen den här då? Undrar om den fortfarande passar? Ja men visst. Min brudklänning, den första jag köpte. Minns ni när jag hittat den? Jag hade nyligen börjat arbeta på Beyond Retro. Nyförlovad med vargen och med många år av liv framför mig som jag inte hade någon aning om såklart. Nu har även jag gett den här klänningen historia. Precis som de kvinnor jag hyrt ut den till. Den första frågan jag får när folk kliver in i min ateljé är hur många klänningar jag har. De väller ju ut från väggarna så det är ju inte så konstigt. Jag svarar alltid på samma sätt. Jag vet inte, men jag gissar på 300. Jag antar att det är lite skomakarens barn också. Jag räknar de aldrig, provar de aldrig, jag bara låter de få hänga där och hjälper andra att hitta sina klänningar. Jag åker heller aldrig på inköpsrundor utan klänningarna kommer till mig på olika vis. Ibland stöter jag på en perfekt på loppis, ibland köper jag ett helt gäng av en samlare, ibland skickar äldre damer sina gamla klänningar till mig för att de inte vet vad de ska göra med dom. <3 Men jag har ju klänningar i färg här också. Minns ni min bröllopsfestklänning? Den och flera andra prom dresses från mina år på Beyond Retro hänger här. Jag älskar dom som att de hade personligheter. Vi liksom trivs i varandras sällskap. :) Jag tror det är alla känslor som är inkapslade i dom, alla berättelser. Här har jag fotografier på klänningar jag har i samlingen och paren som gifte sig i dom först av alla. I lådor små skatter från 1930-talets Paris. Den här färgkombinationen tröttnar jag aldrig på. Persika och silver. En dagstidning från ev av brudarna som gift sig och sparat dagens tidning som minne. 1955. Här i ligger något otroligt fint och skört. Ett torkat blomsterarrangemang med brudparets initialer från 1932 som hängt bakom honörsbodet. E <3 R. Ja det finns mycket gammalt fint i gömmorna. Prassligt papper och vaxblommor. Att ha i håret. Fjädrar. och slöjor. Precis som i min utklädningskoffert som barn. Typiskt att man föll ner i det bottenlösa hålet av fantasi och lycka igen. Kanske inte så konstigt när jag tänker efter. 💘 Foto: Mira Wickman
