Jag rensade i gamla lådor på vinden och mitt bland vinterkappor och Lynns leksaker dök en låda upp som jag inte sett på fler år. Jag tror den gått från en vind till en annan, full av minnen från när jag var 20 år. Att vara 20 är att befinna sig i ett vakuum där tiden står still och samtidigt flyger förbi. Jag minns inte så mycket från när jag var 20 och har svårt att beskriva hur jag var då. En sönderblonderad, nyutexaminerad södertjej som precis flyttat till egen lägenhet, 24 kvadrat på Samaritgränd. Torsdagsnätter tillbringas på Riche i lilla baren, på Carmen eller med en bästa tjejkompis i köket. Cigg, kortspel, massa smink och indie pop. Känslor överallt, hoppfullhet och ztv-gig. Jag önskar att jag kunde koka ner den här tiden, få tillbaka en stund. Vara en fluga på väggen kanske, ömma lite för vårt stök. Men jag minns så dåligt, det är ett töcken. Ur en av lådorna lirkade jag upp en svart klänning. Inget speciellt egentligen. Stretch och figursydd, med krage och solblekt tyg. En klänning för en pinuppa 2006, min bästis Caroline. På en sekund kastades jag tillbaka till att vara 20. Ljudet av min turkosa blender som vi gjorde margaritas med, mitt rödprickiga kakel i köket där vi satt, doften av varm & kall äppelvin i kastrullen (varför drack vi så konstiga saker?), av Carolines parfym och ljudet av hennes skratt. Carro tog sitt liv en höstdag när vi var 21 och precis som att hon aldrig kommer åldras gör inte heller hennes klänning det. Den tar jag med mig från vind till vind genom livet, glömmer bort och när jag mest behöver det dyker den upp igen. Påminner om att stanna upp. Vad som är viktigt och verkligt. Jag skickade ett sms till tjejerna och frågade om de mindes klänningen. Alla kom ihåg. Tiden går men vi är fortfarande samma. Tillsammans. ❤️Vissa saker är fint att spara på. Klänningar, kompisar, fotografier från när man var 20.
