Som jag kanske nämnt i förbifarten förut så har jag en väldigt speciell klänning i min samling. Den här skapelsen köpte jag alltså för ett år sedan ungefär på Beyond Retro på Drottninggatan för 1000 kr en marsdag på väg hem till Annaklara som fyllde år. Den hade hängt där ett tag, jag hade faktiskt sett den innan men lät den marinera. Så kunde jag inte hålla mig och slog till helt enkelt. I en storlek 34-36 och skör som papper, i vackraste grårosa tyllet och från en Amerikansk bal på 50-talet. Så la jag upp den på bloggen och vips var den iväg i cyberspace. Nu är det alltså så att jag får ca 10 mail om dagen angående den här klänningen. Den har alltså hamnat på Tumblr och spridits vidare och nått USA och Kanada. Det är ungefär som om jag sitter på en rysk juvel som de vill köpa tillbaka, då den absolut är från andra sidan Atlanten ursprungligen. Jag svarar snällt att den inte är till salu eller att jag hyr ut den, för skulle något (mer) hända med den skulle jag dö av sorg. Klänningen hänger nu fint på väggen i min ateljé och drar till sig suckar, som vilket vackert konstverk som helst. Fast nu är ju frågan, har inte vad som helst sitt pris? Jag har fått bud upp till 6000 kr plus frakt för den men vägrar. Ska jag ge mig? Men det är ju också det här jag älskar med vintage, det finns ju bara en. Tänk att jag är stolt ägare av världens vackraste vintage prom dress! Känns ganska så tryggt ändå. I have the worlds most beautiful vintage dress on my wall. It has now become an internet celeberty, but will I ever sell it? How can you put a price on perfection?
