Igår hade jag åtta brudprovningar. Hela dagen gick åt till att klä på och av gammal spets, tipsa om slöjor, testa kombinationer, årtionden, knäppa knapprader och hjälpa till med skor. Senaste veckan har jag grubblat mycket över hur jag ska göra med den här biten. Skaffat aktiebolag, bokat plåtning och fått nummer till en lämplig assistentkandidat av Bea Szenfeld som jag inte vågat ringa än. Då blir det på riktigt. Tänk att jag skulle tycka att det var så läskigt att göra något helt ut, planera, satsa och släppa taget. Bara att köpa den där extra bröllopsklänningen kan kännas skrämmande dyrt. En futtig investering om man tittar ut och jämför. Fast samtidigt är det spännande, oerhört kittlande att veta att jag bygger upp något som bara är mitt. Sen jag gick ut gymnasiet har jag jobbat för andra. Förlitat mig på vettiga programledarjobb och ojat mig där mellan. Att veta att även om jag kanske inte jobbar på Äntligen Hemma för resten av mitt liv (vilket jag inte skulle ha några problem med om man säger så) eller får fortsätta blogga för ELLE för alltid, så har jag mitt eget lilla. Mitt eget lilla som kan bli stort. Bara jag och mina idéer, ett ställe att gå till varje dag, någonstans att vara chef och huvudperson. Kanske är det viktigaste att inte lägga alla sina äpplen i en korg som företagare. Att inte vara tvungen att bli som sitt nästa gig. För mig känns det bra att alltid kunna komma tillbaka till vintageklänningarna. De finns kvar där i ateljén när jag kommer hem från jobbet. I'm thinking a lot about my vintage wedding dress collection and buisness at the moment, what a rush to have something that's only mine!
