För tre somrar sedan hittade min mamma, syster, bror och jag en loppis vid den lilla matbutiken i När. Ett gult hus, gömt bakom lummiga träd med en blå loppisskylt vid vägen. Vi for in en dag för man vet ju aldrig och där gömde sig en magisk skatt. I en av ladorna kunde man nämligen gå upp en trappa och hitta fullt med kläder! Det är inte varje dag det finns gamla, roliga, vackra, välgjorda kläder på loppis. Men här fanns mängder. Vi plöjde runt bland silvriga catsuits, gamla vita blusar och finklänningar från förr.När vi skulle betala visade det sig att huset skulle säljas och därför var det utförsäljning på alla skatter. Det gula huset är känt på Gotland för här har familjen Nilsson bott. Systrarna Marie och Josefin är öns stolthet. En av de sista gångerna vi besökte huset smög säljarna in i boningshuset och kom ut med två riktigt gamla klänningar de kanske inte egentligen velat sälja på loppisen men frågade om det inte var något för mig? Jag föll såklart pladask och köpte båda. En 1920-talsklänning och en 1930-talsklänning. Sidenklänningen har hängt på knopplisten här på Gotland sen jag köpte den. Jag har alltid trott att den är alldeles för liten för mig och skör, så jag har inte vågat prova. Men nu härom dagen åkte den på och fastän det inte är min vanliga comfort zone med så hudnära kände jag mig helt plötsligt både mäktig och snygg (vågar jag säga het?) i den. Klänningar med historia glömmer man aldrig. De är svåra att göra sig av med och det blir så himla härligt när de hamnar rätt. Som att bära med sig energi från en tidigare ägare och därmed ett ansvar. Sommarstilen, och självförtroendet, är härmed satt. 🤍
