Imorgon ska jag vara gäst i en podcast om löpning (vem hade trott det för några år sedan) och har därför tänkt lite på det på sistone. Sandra skrev nyligen på sin blogg om varför hon sällan berättar om sin löpning. För att hon inte vill trigga eller skapa träningshets, och det kan jag verkligen respektera och förstå. Men jag känner också att det kanske är viktigt att man får prata om träning och framför allt löpning när inte ser ut som den generella träningspersonen. För om det är något som jag kände när jag skulle börja lära mig jogga så var det att jag inte alls passade in i bilden av en löpare. Korta tjocka ben, strl 42 och med noll träningserfarenhet. Jag var också inte alls ute efter att springa superlångt, utan ville hitta en träningsform som jag kunde få in i mitt vardagsliv på ett enkelt sätt, ta med mig överallt och äga själv. Löpning är ju otroligt bra eftersom man bossar över det helt själv, sätter sina egna regler och bestämmer när, var och hur man ska springa. Men det är inte enkelt. För ingen ser ut som mig i löpspåret, i Nike-annonserna eller i Instagramfeeden svettiga efter ett löppass. Så därför pratar jag om att springa, för det kan alla som vill. Jag fick en fråga under önskeveckan: Kanske ett löpinlägg. Eller jag vet du att du gjort ett peppigt och menar inte att detta ska bli nya träningsbloggen men bara i perspektiv. Det är ju bra att röra på sig men hur vågar man sig ut när det känns som alla kroppsdelar skumpar runt och man är orolig för att folk ska ta en för en motionerande elefant? Du kanske inte alls har tankar om det men du är klok 💚 och jag är rädd men vill börja springa. Kram Det här är en känsla som jag tror många har men som det sällan pratas om. Hur man ser ut på gymmet eller i joggingspåret. Träning är bara accepterat för en viss kroppsform, gärna redan vältränade personer men absolut helst smala. Men om man vill börja springa så ska man göra det tycker jag. Det finns så himla många underbara saker som händer inom en när man gör det. Jag joggar tex inte för att bli smal, vältränad eller stark. Utan för att bli lycklig. När jag joggar så fylls jag av självkärlek och reflektion. Jag tänker på mig själv, på mitt liv och på vad jag vill. Jag är snäll mot mig själv och hjärnan fungerar bättre än när jag sitter still eller rör mig sakta utan puls. För mig har löpningen blivit en egenstund där jag kommer på blogginlägg, är tvungen att stanna då och då för att skriva ner idéer i min telefon och blir så pepp på musik att jag fantiserar iväg och bygger drömscenarior där allt kan hända i mitt huvud. Det är alltså framför allt för hjärnan jag gör det, inte för kroppen. Jag springer ju runt 4 kilometer och för mig är det den perfekta distansen för att orka göra det några gånger i veckan. När jag började jogga varvade jag med gång och sprang runt 2 kilometer. Jag är inte intresserad av att springa superlångt, det är inte sträckan som jag jagar utan känslan. Därför struntar jag i hur jag ser ut när jag springer. Det är något jag behöver göra för mig för att må bra och det är en rätt jag tar mig. Något jag behöver som ingen annan kan bossa över. Jag tror att träning är en grej som behöver berättas om lite mer mångfacetterat. Inkludera nya historier och ses på med nya ögon. Vem bryr sig om hur man ser ut när man tar hand om sig själv? Det är ingen annans business, att tänka på det är att bortprioritera sitt eget välmående. Alla har rätt att må bra oavsett hur man ser ut och ett enkelt sätt att snabbt fixa det alldeles själv är inte enbart till för en viss kroppsform eller atletisk besittning. Det är till för alla som vill, precis som allt annat som gör en lycklig. <3
