ELSA BILLGREN
Välkommen till min blogg om inredning, vintage, brudklänningar, Gotland, Mosebacke, loppis och allt som inspirerar. Läs om upp och nedgångar, känslostormar, renovering och tv-programmet Äkta Billgrens.
Annons

En motionerande elefant

träning

Imorgon ska jag vara gäst i en podcast om löpning (vem hade trott det för några år sedan) och har därför tänkt lite på det på sistone. Sandra skrev nyligen på sin blogg om varför hon sällan berättar om sin löpning. För att hon inte vill trigga eller skapa träningshets, och det kan jag verkligen respektera och förstå. Men jag känner också att det kanske är viktigt att man får prata om träning och framför allt löpning när inte ser ut som den generella träningspersonen. För om det är något som jag kände när jag skulle börja lära mig jogga så var det att jag inte alls passade in i bilden av en löpare. Korta tjocka ben, strl 42 och med noll träningserfarenhet. Jag var också inte alls ute efter att springa superlångt, utan ville hitta en träningsform som jag kunde få in i mitt vardagsliv på ett enkelt sätt, ta med mig överallt och äga själv. Löpning är ju otroligt bra eftersom man bossar över det helt själv, sätter sina egna regler och bestämmer när, var och hur man ska springa.

Annons
Annons

Men det är inte enkelt. För ingen ser ut som mig i löpspåret, i Nike-annonserna eller i Instagramfeeden svettiga efter ett löppass. Så därför pratar jag om att springa, för det kan alla som vill. Jag fick en fråga under önskeveckan:

Annons

Kanske ett löpinlägg. Eller jag vet du att du gjort ett peppigt och menar inte att detta ska bli nya träningsbloggen men bara i perspektiv. Det är ju bra att röra på sig men hur vågar man sig ut när det känns som alla kroppsdelar skumpar runt och man är orolig för att folk ska ta en för en motionerande elefant? Du kanske inte alls har tankar om det men du är klok 💚 och jag är rädd men vill börja springa. Kram

Det här är en känsla som jag tror många har men som det sällan pratas om. Hur man ser ut på gymmet eller i joggingspåret. Träning är bara accepterat för en viss kroppsform, gärna redan vältränade personer men absolut helst smala. Men om man vill börja springa så ska man göra det tycker jag. Det finns så himla många underbara saker som händer inom en när man gör det. Jag joggar tex inte för att bli smal, vältränad eller stark. Utan för att bli lycklig.

Annons

När jag joggar så fylls jag av självkärlek och reflektion. Jag tänker på mig själv, på mitt liv och på vad jag vill. Jag är snäll mot mig själv och hjärnan fungerar bättre än när jag sitter still eller rör mig sakta utan puls. För mig har löpningen blivit en egenstund där jag kommer på blogginlägg, är tvungen att stanna då och då för att skriva ner idéer i min telefon och blir så pepp på musik att jag fantiserar iväg och bygger drömscenarior där allt kan hända i mitt huvud. Det är alltså framför allt för hjärnan jag gör det, inte för kroppen. Jag springer ju runt 4 kilometer och för mig är det den perfekta distansen för att orka göra det några gånger i veckan. När jag började jogga varvade jag med gång och sprang runt 2 kilometer. Jag är inte intresserad av att springa superlångt, det är inte sträckan som jag jagar utan känslan. Därför struntar jag i hur jag ser ut när jag springer. Det är något jag behöver göra för mig för att må bra och det är en rätt jag tar mig. Något jag behöver som ingen annan kan bossa över.

Jag tror att träning är en grej som behöver berättas om lite mer mångfacetterat. Inkludera nya historier och ses på med nya ögon. Vem bryr sig om hur man ser ut när man tar hand om sig själv? Det är ingen annans business, att tänka på det är att bortprioritera sitt eget välmående. Alla har rätt att må bra oavsett hur man ser ut och ett enkelt sätt att snabbt fixa det alldeles själv är inte enbart till för en viss kroppsform eller atletisk besittning. Det är till för alla som vill, precis som allt annat som gör en lycklig. <3

Annons

48 kommentarer till “En motionerande elefant”

  1. Hanna skriver: 26 maj 2020 kl 13:19

    Tack för ett sånt viktigt inlägg. Jag har stl 44, är kort och ganska rund och många jag träffar förutsätter att jag inte gillar att träna eller gör det p.g.a. mitt utseende. Jag älskar att träna. Jag går en pw varje dag på 5 km och jag kör boxningsträning varvat med tennis och simning, något jag nästan aldrig pratar om för att ingen förutsätter att jag gillar träning. Men det är det bästa jag vet för att må bra, stressa ner och hitta mina hjärtslag. Jag ser aldrig människor med kroppstyper som min egen om det inte är så att det är äldre tanter i motionsspåret och tycker att det är så tråkigt, så tack!!!!


  2. Jos skriver: 26 maj 2020 kl 13:28

    Bär storlek 48 och har haft löpning som träningsform regelbundet i över 10 år. Har sprungit milen några gånger, men inte på länge, och föredrar 4-5 km. Vägt ungefär samma senaste decenniet. Många säger att de inte klarar mer än 200 m och därför ger upp. Det tror jag beror på att man verkligen springer. Knepet är att springa jävligt långsamt i början, och hellre räkna minuter än kilometer. Känslan i huvudet och kroppen efteråt blir samma underbara och det går så fort att bli snabbare utan att man ens märker det 🙂


  3. Emma skriver: 26 maj 2020 kl 13:32

    Börja med att springa långsamt och kort och ha BEKVÄMA KLÄDER. Jag älskar svart och högmidjat för det ligger nära min egen stil.


  4. Linn skriver: 26 maj 2020 kl 13:52

    Så bra skrivet Elsa! Du är så klok och inspirerande som alltid.
    En helt annan grej: Via en lååång och märklig tankebana som flödade i mitt huvud medan jag bäddade idag så poppade en fråga upp i mitt huvud:
    Om Elsa jobbat med ÄH idag, hade hon då haft snickarbyxor? Haha så knäppt och jag förstår om du ignorerar frågan och avfärdar den som irrelevant men jag blev liksom lite nyfiken.
    Kram!


    1. Elsa Billgren skriver: 26 maj 2020 kl 14:05

      Haha, älskar frågan! Drömmen hade varit snickarhängselbyxor tror jag! 😍


  5. Karin skriver: 26 maj 2020 kl 13:54

    Så himla bra inlägg! Tycker det är kul att du delar med dig. Jag är också en 42:a med korta ben, som började jogga/löpträna för 6-7 år sedan. Det var superjobbigt i början men ganska fort gjorde jag framsteg som peppade. Jag insåg snart att höll jag bara mitt långsamma tempo kunde jag spring ganska långt. För mig har det varit inspirerande att träna inför att spring halvmaror och millopp med ambitionen att ta mig runt joggandes. Så till den som är sugen på att testa att springa ett lopp kan jag rekommendera det. Midnattsloppet är kul! 🙂 Kram!


  6. Karin skriver: 26 maj 2020 kl 13:58

    Åh! Blir så glad av att du skriver om detta Elsa!
    Jag började cykla mountainbike för 3 år sen. Hade verkligen INGEN jag kände som hade min kroppsform som gjorde det. Det var så himla svårt att se sig själv göra något som man inte sett någon annan göra. Men jag tänkte att va fasen, jag vill ju, så varför skulle inte jag kunna? När jag var liten var jag sen på att lära mig cykla, lärde mig när jag var 12, och har alltid känt mig så osäker med att cykla pågrund av det. Men nu 3 år senare jag har cyklat halva Vasaloppet 2 gånger och hela Vasaloppet en gång <3 Målet är var det mentala, jag ville klara av att sitta på en cykel i 8h. Det är alltså lika lång tid som en arbetsdag, fast istället röra på sig. Det var en så mäktig och häftig känsla att fixa. Jag tror verkligen på mer inkluderande i träning. Snällhet, och okej oavsett vikt, form, erfarenhet. Och ocskå, att även tjejer kan få bara ha kul och småtesta saker som annars känns manligt eller coolt. Vill man lära sig mountainbike, klättra, springa trail, eller annat så gör det! Och man behöver inte göra det till en prylsport för det. Man får göra precis som man vill bara de känns kul och härligt <3


  7. Elisabeth Wilkinson skriver: 26 maj 2020 kl 14:08

    Men 🌸🐝 träning är för alla

    Det är vad jag hört 🌸🐝

    Har aldrig aldrig hört eller läst att det är för någon
    speciell ålder eller kroppsform

    Såklart att träning är för alla

    Har alltid alltid gått mycket
    Från att gå till & från min gymnasieskola
    En bra bit

    Sedan när jag gick på Förskolesemenariet
    Sedan till & från MAH

    Nu heter det powerwalking & det finns speciella podavsnitt & bloggar om träningskläder

    Fick lite pengar för några år sen o satsade på fina träningskläder
    dvs helt vanliga i marin & svart Nike & Adidas

    Grejen var att det alltid fanns kläder att byta med & rena & frächa skor när jag skulle iväg
    .
    Kändes så lyxigt

    Älskar powerwalking & pass på Friskis
    De’livet de’ 🌸🐝
    /Elisabeth


  8. Emma skriver: 26 maj 2020 kl 14:49

    Alltså vilka panginlägg idag! Vilken lyx som läsare att få två tänkvärda, välskrivna, öppenhjärtliga och viktiga på raken. Tack!!


    1. Elsa Billgren skriver: 26 maj 2020 kl 15:09

      Tack DU! <3!


  9. Sandra Beijer skriver: 26 maj 2020 kl 15:23

    <3 puss


  10. Anna skriver: 26 maj 2020 kl 15:28

    Jag springer också, och det jag gillar mest med det är känslan av att jag orkar. Inte så sällan när jag springer känner jag att jag bara vill sluta, men så så biter jag ihop och så har jag plötsligt orkat mig runt rundan som kändes oändligt lång, och då känns det som att jag har vunnit nåt slags tävling.
    Och så tänker jag på hur mycket lättare det går nu än när jag började, att man faktiskt blir bättre och bättre! Det är också en fin känsla.


  11. I.S skriver: 26 maj 2020 kl 15:41

    Jag tror det är oerhört viktigt att lyfta och visa på olika typer av träning med olika typer av kroppar. Det var du Elsa som fick mig att börja löpträna. Detta för att jag såg någon som påminde om mig i kroppen klara kilometer på kilometer, och njöt av det. Det blev en sporre och en påminnelse om att jag också kan, att det handlar om vad JAG behöver och vill inte om vad andra eventuellt ser eller förväntar sig. Så det vill jag tacka för.


  12. Frizz skriver: 26 maj 2020 kl 15:44

    Elsa och ni som kommenterat ovan, tack!!
    Ingen tror att jag motionerar heller.
    Jag jobbar med två tjejer i min egen ålder som båda är naturligt smala och Som då och då springer och sen pratar om det sinsemellan.
    De skulle bara veta. Att jag motionerar mer än dem. Jag går långa rundor dagligen. Jag springer också, det blir 2-4 km oftast. Jag gör det i smyg och skulle aldrig berätta att jag oftare ”har puls” än dem trots att jag är en 42:a med korta tjockisben.
    Annars är vi jämställda på jobbet men i det här fallet beter de sig exkluderande. När jag blir lite uthålligare… om jag blir… LÄNGTAR jag efter dagen då jag kan säga:” igår när jag var ute och sprang milen så…” Eller ens ”igår när jag var ute på lörunda..”.. men vågar inte ännu eftersom just joggningen fortfarande är rätt trög och tung.
    Håll tummarna för mig!


  13. Maria skriver: 26 maj 2020 kl 16:01

    På friskisosvettis finns inte det där att man känner att man inte passar inn. Alla ör vi olika och har kul. Vilket glädje att vara där.


    1. Theresia skriver: 26 maj 2020 kl 17:07

      Håller helt med! Har provat flera gym men alltid kommit tillbaka till Friskis.


  14. Emma skriver: 26 maj 2020 kl 16:25

    Så bra och viktigt inlägg! Själv är jag ”norm-stor” (eller liten). Kort men nätt/strl 36 och älskar också min träning men tycker det är så himla bra med såna här inlägg som bidrar till att Inkludera och bredda bilden av träning och vem och hur träning kan se ut. Det minskar också min egen prestationsångest kopplat till träning (är en sån som alltid ska ta ut mig…) En vän som är KBT-psykolog springer en eller två ggr per vecka å aldrig mer än typ 4 km. På så att blir löpningen aldrig något jobbigt, något hon känner motstånd inför utan bara förknippat med positiva känslor.


  15. Matilda skriver: 26 maj 2020 kl 16:57

    Vill verkligen också flika in att det är så härligt att få läsa så reflekterande, kloka och välskrivna texter här inne. Många nära och bekanta undrar varför jag fortfarande läser bloggar och det är då jag vill visa dem inlägg som dessa – som ger en perspektiv, bekräftelse och värme. Stort stort tack för att du gör mig klokare och ger mig daglig inspiration.


  16. E. skriver: 26 maj 2020 kl 17:25

    Tänk känslan av hoodie-luvan på folk som springer i filmer. En luva blir för instängd för mig så solglasögon och ordentliga hörlurar funkar bättre. Samma känsla. Spelar ingen roll hur mycket folk jag springer vid.
    Ett annat tips är skogsleder, tex Sörmlandsleden som ligger stadsnära. Träden dömer ingen, och inte människorna heller även om det kan tänkas så, innan en kommer ut❤️🏃‍♂️


  17. Elin skriver: 26 maj 2020 kl 17:59

    För mig var det Sofia Hedström som fick mig att börja våga springa, eftersom jag inte alls känner mig sportig hjälpte det att någon annan gjorde det i klänning och läppstift! Alltid bra med bredd så att fler känner sig välkomna 😌


  18. Charlotte skriver: 26 maj 2020 kl 18:01

    Nu läste jag inte alla kommentarer innan, så någon kanske har skrivit något liknande. En sak som jag gör, nu när jag förra året kom igång med mitt löpande efter många års uppehåll, jag springer kvällstid. Nu är det ju svårare såklart, men helst i skymningen. Då känner jag inte att andra ”ser” mig. Om det är mörkt ute, känner jag mig mer ifred. När det är dagtid och mycket folk ute, då blir jag brydd och presterar så mycket sämre. Märker direkt till hur fokuset skiftar, och jag tänker på min ena fot som vinklas inåt och om någon bakom ska se det. Om solen lyser igenom på mina träningsbyxor och syns mina trosor? Ja ni förstår. Springer jag en kväll kan jag bränna på på ett helt annat sätt, så det sitter jättemycket i huvudet för mig. Om jag är osminkad springer jag sämre. Hur sjukt? Så dessa saker är viktiga för mig, trots att jag är i bra form nu och har bra flås och steg.


    1. hanna skriver: 26 maj 2020 kl 21:50

      Jag också! Tycker också löpningen blir en helt annan grej när det är mörkt och stilla runtom, jag går in i mig själv på ett annat sätt, det blir som en mental vila och en paus. Precis mellan skymning och mörker är min bästa tid. Lite jobbigt nu på sommaren bara, det blir så sablars sent 🙂


  19. Rene skriver: 26 maj 2020 kl 18:02

    Jag har en skogspromenad. Den är lång och brant och jag blir väldigt svettig av den. När jag väl klättrat upp för den värsta sluttningen brukar jag vara ensam. Däruppe promenerar ingen annan. Då tar jag av mig jackan fast jag har kortärmat under och mina fula armar och stora mage syns. Det gör mig väldigt glad att inte gömma mig, och känna luften mot huden. Men också ledsen att förstå att om jag varit smal så hade hela livet varit sånt.


    1. Krista skriver: 27 maj 2020 kl 19:29

      Tyckte det här var så himla fint skrivet. Hoppas och önskar dig mer bara armar-tid.


  20. Sofia skriver: 26 maj 2020 kl 18:35

    Jag har sprungit i ca 6-7 år. Tagit något uppehåll då och då men försökt att hålla igång. Började komma igång ordentligt igen sommaren 2019 och jag känner mer och mer hur mycket bättre och roligare jag tycker att det blir. Igår tog jag milen igen, första gången på länge kände jag -”jag har ork kvar!”. Jag slog mitt egna rekord och jag kan äntligen satsa ordentligt på ’milen under timmen’. WOW! Heja oss alla som tar oss ut!!


  21. Li skriver: 26 maj 2020 kl 18:45

    Det känns också som att om man har större storlek så måste man säga att man ”bara” gör det för att må bra. Att säga att man gör det för att gå ner i vikt eller hålla sig i form är skämmigt. Är man redan smal går det bra att säga det dock.


  22. Monica skriver: 26 maj 2020 kl 19:23

    Vilket jättebra inlägg! Tack! Kom precis hem från ett yogapass med en känsla just av att mitt utseende inte passar in. En känsla som tyvärr tog överhand, så dumt.


  23. Anna skriver: 26 maj 2020 kl 19:34

    Något som jag kan rekommendera är att börja träna på en träningsanläggning med gruppträning och gym, eller att besöka en simhall regelbundet. Det är ett mycket bra sätt för att inse att alla ser olika ut: olika ålder, kroppsform, kroppsstorlek, träningskläder, behåring, o.s.v. Och det är okej! Man kan känna igenkänning i många och det ger en positiv känsla.
    Ingen lägger tid och energi på att titta och döma andra kvinnor i ett omklädningsrum efter ett träningspass. Tvärtom så är det en trevlig, omtänksam och vänlig stämning! Det ger verkligen pepp för självförtroendet att både träna och att känna sig som en kvinna bland andra!


  24. Lisa skriver: 26 maj 2020 kl 19:35

    I många år har jag tränat flera dagar i veckan, styrketräning och löpning. Men känner alltid att jag undviker att säga det eller behöver ursäkta mig för att ”det inte syns”. För det är precis så – smal är det som passar in. Jag är en strl 38, men även det faller utanför normen. Tack Elsa för att du tar upp detta och TACK för att du skriver att du springer 4,5 km. Vi måste få bort kraven på att sikta på milen, halvmaran eller marathon.


    1. Aida skriver: 27 maj 2020 kl 06:15

      Oj, vilken snäv syn på normen du måste ha. Jag är strl 38-40 och tycker att jag är innanför normen.


  25. Bendte skriver: 26 maj 2020 kl 19:37

    Hej, jättebra tema! Känner mig också jätteobekväm med att träna, tycker att folk tittar hela tiden på mig hur långsam jag är eller hur konstigt det ser ut hos mig. Nu är jag ensamförälder och har mycket liten tid, det är ingen motivation…


  26. Kristin skriver: 26 maj 2020 kl 19:57

    Grymt! Precis så! Ingen ska behöva gömma sig år 2020! Vi borde kommit längre? Långsam på bollen ser jag nu Mad Men och de snäva ramarna kvinnor skulle pressas in i. Vi borde väl inse att vi är människor, unika och vackra på våra egna vis! Inte recensera oss hela tiden? Men jag känner likadant, bara inte i joggingspåret. Jag har badring ja, men joggar ju för att få lite bukt med den, tackar som frågar! Men på badstranden! Där döljer jag mammakilona och sambokilona under en gullig vid tankini. Ser massor av andra som inte gör det och önskar jag bara kunde slappna av. Men är liksom inte vän med fluffet. Fick en idé om ett önskeinlägg nu! Löpning är ju gratis. Kan vi inte alla skicka in våra bästa tips på gratisträning och gratismotion med beskrivningar eller länkar och så sammanställer du en liten mix? I coronatider är ju många isolerade i karantän och får eller kan inte gå ut. Så både inom- och utomhustips vore ju gött. Vad sägs?


  27. Britt skriver: 26 maj 2020 kl 20:02

    Jag springer inte men älskar att lyfta tungt! Min erfarenhet kring gym är att om man söker sig till andra ställen än de kommersiella gymkedjorna så hittar man en större blandning av kroppar. Jag kör crossfit flera gånger i veckan och där är det otroligt blandade kroppar och åldrar men som tränar tillsammans, styrkelyftsklubbar ör guld för att träna med människor utanför normen som är svinstarka! ofta är alla så otroligt hjälpsamma också och ingen bryr sig ett skit om hur du ser ut. Crossfitboxar har inga speglar heller vilket jag gillar. Sen brukar jag tänka att folk är så upptagna med sig själva så att jag går runt och ens tror att folk bryr sig om mig är ganska egocentrerat haha! Den tanken hjälper mig ofta.
    Nej träning, rörelse, motion, hopp och lek kalla det vad fan du vill hör människan till! punkt:)
    Kolla in kontot Talk och valk på insta om ni vill se två sjukt starka brudar utanför normen som kör amerikansk fotboll, poledance och löpning! dom bara gört <3


    1. Britt skriver: 26 maj 2020 kl 20:08

      talkovalk heter dom visst!:)


  28. Ellen skriver: 26 maj 2020 kl 20:19

    Jag är smal och får såå ofta höra ”varför tränar du, du är ju redan smal?” Alltså. Sluta. Med. Detta. Kände mig dock också som att alla kroppsdelar skumpade runt första gången jag sprang 😂 dels pga är lång som fan. Tänkte att alla skulle se på mig att det var första gången jag löptränade. Men man vänjer sig. Man vänjer sig vid att möta folk o i spåret. Men för att vänja sig så måste man möta den första!


  29. Carolina skriver: 26 maj 2020 kl 21:52

    Superbra inlägg, som alltid! Jag är också en 42:a med korta tjockisben. Har alltid tyckt om att röra på mig och gillar att kroppen känns funktionell. Inser att bollsinne och ”springsinne” inte sitter i kroppsstorleken. Inser också att jag nog inte tyckte att det var lättare att springa i tonåren när jag var tjugo kilo lättare än vad det är att springa idag, mer muskler i armar och ben är inte direkt en nackdel. Älskar att promenera i högt tempo, spelar mycket tennis och cyklar till och från jobbet och då känns kroppen underbart funktionell och storleken kommer absolut i allra sista hand!


  30. Marie håkansson skriver: 26 maj 2020 kl 22:05

    Har tänkt skriva till dig om detta tidigare, att det du gör och skriver om att springa på det sätt du gör det är helt fantastiskt! Ingen hets, låter bara härligt och peppigt. Det är så himla himla bra av dig på tusen sätt ❤️


  31. Elina skriver: 26 maj 2020 kl 23:12

    Att springa för en känsla låter verkligen sunt och härligt. Jag vet inte hur det är för andra men något som ibland har triggat mig är när personer skriver ut hur långt de springer under ett pass. Även fast det troligtvis görs i välmening, för att peppa, får jag liksom känslan av att mitt löppass inte är ”lika bra” om jag inte kommit lika långt. Men det har blivit bättre med tiden och jag insåg väl dessutom att det främst blev så när jag matades med sådan information från lite för många håll på en och samma gång, så fick rensa lite i vilka kanaler jag följer.

    Sedan har jag nog en ganska stereotypisk kroppsform för träning så har inte så mycket att säga om det men något jag måste säga är att jag älskar är att mötas av svettiga och rödflammiga personer med hår som står åt alla håll under mina löprundor?! Så sjukt härligt att se folk som bara släpper alla snygg-normer och köttar på – i såväl stora som små kroppsfigurationer. <3 Blir SÅ glad av det!


  32. Amanda skriver: 26 maj 2020 kl 23:44

    Underbart inlägg! Jag har funderat en del på allt snack om hur viktigt det är med snygga träningskläder som man ofta hör i tips om hur man kommer igång med träning. Jag förstår tanken – om man sätter på sig något som håller in och ser fräsigt ut så kanske man känner sig lite mer som att man ”är en som tränar” och därför kommer igång lättare. Men jag tror att det ofta befäster den dumma kopplingen mellan träning och utseende. Man behöver bekväma kläder, absolut, men man måste inte vara snygg när man tränar. Just nu kör jag hemmaträning i sportbehå och gamla trosor, och det har verkligen sänkt tröskeln för mig för hur och när träningen ska gå till. Och barnen tycker att det är kul att mamma är nakenfis när hon ror på roddmaskinen, hehe. Verkligen ingen glamorös syn, men full av endorfiner!


  33. elin skriver: 27 maj 2020 kl 12:18

    Låter underbart att hamna i sånt flow att ideerna flödar och man kan bygga världar i huvudet med musik i lurarna! Att springa har varit kopplat till sån ångest för mig, känner alltid att jag är sämst på det. Jobbar på att vara snällare mot mig själv. Gillar ju tanken av att springa, så där härligt som du beskriver det.


  34. Petra skriver: 27 maj 2020 kl 12:47

    Ses imorgon , ser verkligen fram emot det! Kram!


  35. Susanna skriver: 27 maj 2020 kl 18:45

    Jag blir superinspirerad när jag ser stora, tjocka, eller otränade människor i spåret eller på gymmet. Jag tycker det visar att alla kan och att alla har olika anledningar. Jag tycker också att det handlar mer om hjärnan och psyket än kroppen för mig ialla fall. Jag är ganksa smal men älskar känslan och energin jag får av spring. Det finns en dokumentär, på Netflix tror jag, om en tjej i Sydamerika som springer långt och ofta i sina sandaler och kjolar. Se den. Minns inte vad den heter. Men den ger perspektiv. Spring på!


  36. Jennie skriver: 27 maj 2020 kl 20:43

    Träna för att bli lycklig, superbra skrivet ❤ jag joggade och styrketränade mig ur panikattacker och deppighet efter att ha blivit lämnad. Behöver fortfarande löpningen för att sortera tankarna och boosta med måbra-hormoner. Tack för en inspirerande blogg!


  37. Kristin skriver: 27 maj 2020 kl 21:09

    En sak som veeeerkligen var ett hinder för mig i början är att jag blir så oerhört röd i ansiktet när jag gör något fysiskt! Inte lite rosig utan vi pratar BULTANDE BLOSSANDE röd i absolut HELA ansiktet. Och innan gjorde det att jag inte riktigt vågade gå och träna för att alla andra skulle bry sig, men sen blev jag äldre och har föräldrar med kämpande hälsa på grund av stillasittande. och då bestämde jag mig! Nu har jag tränat på pass i ett år på friskis, tar alltid i lite extra – jag blir ju oavsett röd hur jag än gör – och jag som trodde att jag skulle bli mindre röd vid bättre fysik! Men vet du, nu bryr jag mig inte längre! Jag svettas, blir röd och nu har jag gjort springpremiär. Det trodde jag inte! Mina tips är att öka långsamt, inte följa några ”gå från soffan till 5k på tio veckor” utan bara börja med att promenera, sen powerwalk, håll samma tempo på powerwalk men jogga. Så fort det känns för jobbigt så sänk tempot! Det ska gå att snickesnacka. Helt plötsligt orkar man 5 km. Men det kanske tar längre tid än 10 veckor, men vad gör det! Det är så värt det att få riktigt glädje över att röra sig.


  38. Maja skriver: 28 maj 2020 kl 07:58

    Tack för ett fint inlägg <3 Har du eller kanske någon läsare tips på en bra träningsbh för större byst? För det tycker jag är ett av problemen med just att springa, att brösten hoppar omkring så mycket (inte bara för hur det ser ut utan mest för att det känns obekvämt)


  39. Helena skriver: 28 maj 2020 kl 14:17

    Elsa Elsa! Fina du. Det finns nästan inga förebilder för träning som är ”lufsande elefanter” och det finns väldigt lite när det handlar om träning som förmedlar den mentala effekten av träning som du väldigt fint beskriver här. Jag är neurofysiolog och hjärnforskare och håller på en hel del med vad vi just mår bra av. Vad han nu heter Hansen pratar ju så mycket om effekterna på träning när det gäller hjärt-kärlsjukdomar och så vidare och jag blir av någon anledning inte peppad av honom alls. Däremot blir jag oerhört peppad av vad du skriver! Löpardojjorna på! Mental boost och egokick – check!


    1. Amanda skriver: 31 maj 2020 kl 11:53

      Inte för att man behöver bli peppad av Anders Hansen, men han är ju känd för att lyfta fram hur konditionsträning påverkar just hjärnan, bland annat i boken Hjärnstark 🙂 Eller tänker du på någon annan?


  40. Maja skriver: 30 maj 2020 kl 23:05

    Jag var ute och promenerade snabbt i träningskläder häromdagen. Mötte en granne (vältränad man) som sa ”vad duktig du är!”. Blev illa berörd. Är en storlek 42. I mig kändes det som att jag var ”duktig” för att jag var ute och ”rörde på fläsket”. Samma sak på jobbet – folk blir förvånade (och döljer det illa) över att jag springer och yogar. Skäms ofta för att säga det, precis som någon annan här skrev. Så synd att det ska vara så. Däremot kände jag inte alls så när jag tränade hockey 5 dagar i veckan. Där var normen snarare att man skulle vara lite rejäl och stark.
    Tack för ett fint inlägg som berörde.


Dela på:
Laddar