Dags att fortsätta min summering av livet och året som gått. Här kan ni läsa om vintern om ni vill. Nu har vi kommit till våren, en otroligt märklig, läskig och tumultartad tid. Oviss var känslan, kanske den värsta känslan, och här kommer lite ögonblick och saker jag minns: Den 16 februari skickade Mira ett mail till Sofia och mig där hon frågade om Sofia och jag var sugna på att hitta på något ihop! Hon var ny i stan, följde våra bloggar, lyssnade på vår podd och jag hade delat bilderna hon tagit på Anna-Clara Leo till The Way We Play. I april började vi jobba ihop och det var faktiskt Mira som frågade mig om jag inte hade tänkt på att skriva en bok? Om hon kunde fota den? Så den 16 april mailade jag ett bokförslag och mitt under brinnande pandemi hade jag en liten sak att vara glad över mitt i allt det läskiga. Ett bokkontrakt om min sorgresa, vårt Gotlandshus, drömmen om livet på landet om loppisar i drivor och längtan efter att få må bra. Under våren var det så konstigt att se träden knoppa och sen blomma, samtidigt som jag frenetiskt läste i varenda nyhetstidning om Covid-läget. Hoppas det här går över fort, till sommaren måste det väl bli bättre? Pratade vi om då. Jag hade så himla mycket ångest över att inte göra rätt och jag minns kommentarsfält, mitt och andras, svämma över av oro, pekpinnar och förvirring. Vem gör rätt? Vem gör fel? Det blev en stor grej huruvida vi skulle åka till Gotland eller inte över påsk och jag tyckte att det var så konstigt och svårt att hantera det innan vi ens hade åkt. Vilket vi inte skulle. Förvirringen var total. Alla kände ilska och oro och det sprutade åt alla håll. Alla platser där vi kunde lämna vårt avtryck fick höra på känslor. Istället för Gotland åkte vi till min mammas landställe i Gladö Kvarn. Min tryggaste plats. Kanske det enda 1940-talshuset som står kvar där snart. Ett nytt liv började med handsprit med sig överallt och utomhushäng framför allt. Annaklara fyllde 40 år och vi firade det på ett Corona-säkert sätt i liten skala på Miss Clara hotell. Det var svårt att fira nåt egentligen, men en av gästerna jobbade på polisen och vi ställde alla frågor vi hade om läget. Vad pratade de om som de inte sa till media? Vad kommer hända? Kommer vi få lock down? Det var så skönt att fråga en person som inte hade känslorna främst. Sen kom maj och Pontus och jag skulle åkt till Frankrike för att fira vår 10:e bröllopsdag men det ställde vi såklart in. Pontus hade dessutom förlorat alla sina jobb på en dag, var tvungen att ställa om helt, men vi var friska och viktigast är ju det såklart. Vi checkade in på Ett Hem och firade bröllopsdagen så istället för på ett litet romantiskt hotell bland bergen i Södra Frankrike. Bara tanken på bergen i Södra Frankrike idag gör mig vimmelkantig. Så exotiskt. Finns dom ens? Tänk, får man åka dit i framtiden någon gång? Kommer man klara av det eller explodera av lycka då? Det var härligt när värmen kom och det gick lättare att umgås ute på en filt. Men omställningen under våren var svår, fastän vi verkligen var förskonade på mycket, framför allt var alla vi kände var friska. Varje helg blev det tradition att åka till Gladö. Årets första bad intogs på mammas födelsedag den 1 juni. Jag klädde upp mig för hemma-date night med Pontus när vi hade barnvakt. Det fanns ljus. Lynn fyllde år och vi firade med litet kalas i trädgården. Jag gjorde citron och vallmo-tårta. Syrenen blommade på Södermalm. I mitten av juni fick vi reda på att vi kunde åka till Gotland, äntligen! Som vi längtat efter den här sommaren. En sommar som verkligen kändes som vila. Kanske trodde man att det skulle ebba ut sen? Så fel vi hade. Hela försommaren tillbringade vi på samma plats. I vårt hus på Gotland. Jag ägnade hela juni åt att skriva boken, springa varje dag. och bara vara nära dom, killarna. <3 Lycka i ett litet fejs. <3 🌱
