Lille gull. Det är så jag kallar honom hemma. Eller mammas lilla bulle om det tunga artilleriet måste in. Snart får jag väl inte säga något snuttigt alls. Men kanske tar han selfies i smyg i min telefon länge? Hoppas. Det är mitt elixir när jag får kärlekssug i magen. Att jag skulle bli en sån där jobbig mamma, som gullar och gosar och klämmer och luras för att få en puss. Jo. Det var nog menat. Ingen chock där inte. Fint att musslan ser ut som en binda. Musslan och bindan lever livet tillsammans. En perfekt helgbricka består för tillfället av fem saker, skriv ner: - surdegsbröd med ugnsrostad vitlök, parmesan och citronzest - prosciutto och mandlar - gröna riktigt köttiga oliver mmm - cornichoner och syltlökar i vinäger som gör att det drar i kinderna - tryffelpata negra När glassen är slut, pärlplattorna lagda och det bara finns vuxna som pratar och himlen är mörkblå. Tryffelsäsong!!! Recept kommer här: 1. Koka upp en kastrull med rikligt saltat vatten. Smörstek trattkantareller, svart trumpetsvamp, schalottenlök och vitlök. Salta och peppra. Häll på en deciliter torrt vitt vin. Häll på en deciliter grädde. Låt puttra. 2. Koka fettuccine al dente. Låt svampen karamelliseras i grädden. Häll på en skvätt till om det behövs. Riv över parmesan. 3. Vänd i den nykokta pastan och ett par dl av pastavattnet. Rör samman. Lägg upp på ett stort fat. Toppa med hackad bladpersilja, med parmesan, massa riven tryffel och rostade hasselnötter. Gott! En grej jag börjat med. Hyvla lite av osten när jag lägger fram den, som de gör på Ett Hem. Details everyone. Vill man bli chic på ett nafs, bär kofta eller kavaj över axlarna. En stilla undran. Varför är smalbenen buckliga? Vad är det som bucklar, är det benet eller fett? Eller nåt annat? Ahhh, äntligen säsongen då jag plockar massa ekollon som jag glömmer bort och gör ingenting med. En person som redan börjat med sin önskelista inför jul. Nu är Downton Abbey slut. Sorgen är total. Jag har till och med hunnit se filmen. En ny kommer nästa år har jag hört. Downton Abbey är lite som SATC tycker jag. En serie att plöja om ett liv som inte är verkligt men världen är så trygg och mysig att vara i att jag köper allt. Älskar alla karaktärer och vill att det ska gå bra för prick varenda en. Det är så trevligt att se artighet på film också. Jag hör mig själv kalla folk för my lady när jag håller upp dörren för dom, mysigt. En perfekt look som också känns lite het? Klänning, trenchcoat, cashmerestrumpor. När Pontus mamma fick se Nikita kliade det i hennes fingrar som när de coola tjejerna i highschool-filmer ser en tjej med potential. Så vips blev han finfixad med tvätt, klippning och blås. En mysig gosig nyvaken kille i pyjamas på sin farmors loft. När detta är den första känslan man har när man vaknar på morgonen, det är goals. En bild av ledigheten. Men en fråga, är svart trumpetsvamp inte lika fin svamp som trattkantarell? Det finns ju otroliga mängder. Alltid vid hasselträd. Men jag ser inte samma hajp. Anses det inte lika gott? Slutligen, Nikita har fyllt 1 år. Lyllos oss som får ha denna långa korv i vårt liv. <3
