Hej! Det är mycket som händer just nu, och det kanske är roligare för er om jag delar lite konkret här vad som snurrar i mitt huvud. Allt som händer i jobbet och livet kan man ju inte skriva om, det är till och med härligare att veta att just den här sekunden är det bara jag som vet. Är ni också så? Om ni tex fått en härlig nyhet. Väntar med att säga till någon annan människa och bara tänker på det själv ett tag, som en helig karamell ingen annan vet. Det är högt och lågt i huvudet nu. Om en och en halv månad ska vi åka till Gotland för sommaren och det känns så avlägset. Att det ska vara sommarlov om så kort tid? Smälte inte snön nyss? Är det bara jag eller är våren extra sen i år, den liksom tar sin tid, lockar och luras. Kanske jämför jag bara med det jag minns, förra maj som var stekhet och somrig. Nu känns det som mars, jag sitter och huttrar inne och vill bara ut och börja allting. När jag vabbat länge kliar det i hela kroppen efter att få göra saker också. Få ordning på allt, fint hemma, undanstädat och flitiga jobbtimmar. Men det är mer än det jag tänker på. Lyssnar ni på Billgren Wood? Idag släpps ett avsnitt där Sofia och jag pratar inredning (nähä?) och jag berättar om den här bilden som jag för tillfället sitter och minutiöst granskar. Det är Sophie Bille Brahes hem och allt, precis allt, med bilden är så vackert. Ibland händer det bara, att den totala inredningsinsprationen slår till. Nu ska jag gå ner och köpa nya numret av Elle deco dk och se om jag kan hitta fler såna bilder från hennes hem. Att bara dyka ner i. Jag antar att ni sett Snabba cash på Netflix? Kan vi prata om den en sekund. Hur bra?? Jag vet att jag tycker det är en otrolig serie när jag sitter och ler och dansar till vinjetten. Bästa Hanna Leijonqvist som var vår granne på Samaritgränd har klippt första och andra avsnittet också, bäst är hon. Men jag tänker också på allt jag hade velat göra med den. Som att jag skulle kunna regissera en serie som denna, självklart inte, men jag vill liksom in i den och peta. Stanna tiden vid vissa scener, spela upp dom i slow motion, lägga på musik och vända och vrida. Ett himla konstverk. I sista avsnittet hörde jag ett par toner ur en låt som gjorde att jag omedelbart var tvungen att stänga av och googla fram låten. Det räckte med ett par sekunder för att jag skulle veta att det var exakt min typ av låt, fastän jag sällan lyssnar på hip hop. Den var så ren, så vacker, så enkel och melodisk. En sån där låt som jag höjer volymen till max på, släcker ljuset, lägger mig på sängen och blundar. Repeat. Erik Lundin - Euro. Det blir mitt tips till er. Mira och jag har fotat tre samarbeten de senaste veckorna. Jag är så tacksam och glad att jag får jobba med henne och att hon är så himla inspirerande duktig på sitt jobb. Alltid med en konstnärlig huvudtes skapar hon magi av konkret brief och rör sig i utkanten av det som känns självklart. Att få jobba med andra kvinnor sida vid sida är det enda jag vill göra hela dagarna. Skapa något tillsammans. Det gör mig lycklig. Precis som när jag står där i ateljén och hjälper andra hitta sin bröllopsklänning. Det är samma känsla. Vi tillsammans mot det där vackra vi söker. Kallt var det, men värt det. Snart i en tidning nära dig. Ett, kanske två, stora jobbprojekt har vi tillsammans framöver. <3 En ganska stor grej som hänt och inte hänt på samma gång är att Pontus och jag har varit och tittat på ett hus. Ett riktigt drömsekelskiftesparhus i Gamla Enskede på den gulligaste gatan ett stenkast från Matateljén och Bergenströms. Med trädgård, lagom stort för oss, i rätt budget och helt orört inuti. Med bollklippta buskar, äppelträd och en granne som är den varmaste och vänligaste själen. Tre barn varav mittenbarnet en kille lika gammal som Lynn. Alla rätt. Vi var där och drog handen över tapeterna och de buckliga gamla fönstren tre gånger. Solfläckar på golvet, fungerande kakelugn och en kök som bara skriker kryp upp i en kökssoffa här. Men i lördags när vi var där den sista gången bestämde vi oss för att det inte skulle bli ett köp för oss. Det är ett riktigt renoveringsobjekt som verkligen förtjänar ork, tid och kraft. Någon som tar sig an huset med varsam hand och gör det till en magisk plats. Men det är inte vi. Vi har helt enkelt inte bott klart här på Mosebacke och vi skulle inte ha orken, tiden och kraften. Att komma till den insikten var så himla härligt. Att något som inte blev också blev någonting. Det känns rätt i hjärtat, och jag är säker på att det här huset kommer bli en ljuvlig plats för en annan familj. Världens gulligaste grannar får de också. <3 Ni vet min besatthet av Birgitta Watz? Hon har en helt egen syn på inspiration, måltiden, lärande och njutning. Nu har Mira fotograferat hennes ateljé analogt och TWWP har intervjuat Birgitta. Här kan ni läsa. Lite Watz kommer nu in i mitt liv i form av dessa djupa tallrikar i krämig vit gjorda av Birgitta 1993. Sofia och jag budade hem dom på auktion och ska dela på högen. Det är ett fint tips om man hittar något som det finns fler av, att dela med en vän som gillar samma. Längtar efter att få äta mat ur dessa för livet-tallrikar. En skärva av Birgitta Watz livsfilosofi kanske finns inbakat här i? På lördag firar Pontus och jag vår elfte bröllopsdag. Inte en dag går utan att jag är tacksam över att det blev just han som blev min man i livet. 23 år ung men redan skarpsynt i vem som kompletterar mig. Jag längtar efter att ha ett barn och hundfritt dygn ihop med dig Pontus! Det är så mysigt att titta på bilder från bröllopet. Vi var bara kids då. Älskar den här på mina bästisar, Andrea och mamma i sina finaste klänningar i vårt gamla kök på Samaritgränd. Lägenheten som Pontus och jag först bodde ihop i. Det här är efter att den brunnit upp en gång. Mamma håller i en filmkamera. Jag har aldrig tittat på filmen. Kanske ska jag ta med den till hotellet så kan Pontus och jag titta för första gången tillsammans? Ja, det är en mysig idé. Jag är så glad att vi gifte oss så himla unga. Har inte ångrat det en sekund. På vår ettårsdag dessutom, efter en förlovning på bara fem månader. Allt var så enkelt. Bubbel i vår etta med alla vi älskar. Här är mormor, mamma och jag. Mormor är vaccinerad nu. Vi pratar ofta. Hon ringde med tårar i rösten och tackade för boken jag skickat till henne. Hon tittar på varje tv-program och ringer alltid upp efter. Säger hur stolt hon är över oss, att vi är så fina. En underbar människa är hon mormor, den finaste av de finaste. Med bred Göteborska. Det finns hopp om kärleken. <3 Ha en mysig tisdag vänner. Puss.
