Äntligen december! En topp fem-månad. Dags att börja summera året på olika sätt, och det går ju såklart att bli deppig över men det tänkte inte jag idag. Idag ska vi nämligen prata film och tv! Vilken räddning detta himla inomhusår. Jag har iallafall sett mängder av bra saker och här kommer den stora listan för året. Fyll gärna på med tips i kommentarsfältet på det bästa ni sett i år så kan vi inspirera varandra till vad man kan kolla på när fantasin tryter. Då kör vi! 🎬 Tenet Den enda filmen jag såg på bio hela året var Tenet, men vilken film sen! Christopher Nolans senaste mästerverk som fick mig att känna mig helt närvarande och samtidigt helt bortkopplad. Bara att kunna befinna sig i en nästan tom biosalong efter så lång tid och sen dessutom se den typen av film som verkligen är ett visuellt trolleri var magiskt på så många plan. Jag älskar filmer med snabb och tydlig handling som gör att jag måste hänga med och där man som tittare blir lurad så många gånger att man till slut släpper kontrollen helt och bara följer med. Det är filmkonst i sitt esse tycker jag. The queens gambit The queens gambit är en förtrollande serie som utspelar sig på 1960-talet där man får följa schackspelaren Beth Harmon i hennes resa mot att bli proffs som ensam kvinna i en mansdominerad värld men också hennes resa i att lära känna sig själv. Det bästa med den här serien är att få befinna sig helt och fullt i Beths huvud. Hon är berättaren. Hon är känslospektrat. Vacker så det svider i ögonen är serien dessutom och väldigt välspelad. Här har jag skrivit mer om The Queens gambit. Sopranos I våras började Pontus och jag följa HBO-serien Sopranos från 1999. Ett mästerverk i sex säsonger om maffiabossen Tony Soprano, hans familj, liv och psyke. Serien är en fullpott och numera en modern klassiker. Att se Sopranos idag är som att se alla andra serier som kommit efter den som försökt skapa samma magi. Att utgå från en människas psyke och så nära brodera ut en hel värld är som att kliva in i det mest avancerade människorporträttet som gjorts på tv. Tony är älskvärd och fruktansvärd. Hans kollegor och vänner är karikatyrer och mänskliga. Varenda person har fått sin egen historia. Ingen minut är tråkig. Det går långsamt men det händer så mycket och ibland exploderar avsnitten och man sitter med öppen mun och stirrar. Mitt favoritavsnitt är det med den cancersjuka äldre mannen som tar livet av en kille och sen kör in i en vägskylt. Som ett antikt epos eller Shakespeare-drama utspelat i New Jersey. The Undoing I skrivande stund har jag inte sett klart The Undoing och kanske är jag färgad av att befinna mig just i spänningens epicentrum. Men att titta på detta knäppa mysterium och klassiska "whodunit" är som en blast from the past både 1990-tal och klassisk Agatha Christie-deckare. Hugh Grants humoristiska och brittiska ledsna hundögon och Nicole Kidmans flämtande utandningsskådespeleri i lajvarjacka och ultrarik pappa känns som på låtsas och ändå trovärdigt på något sätt. Varje avsnitt börjar lååååångsamt och slutar med en ny twist. En riktig treat för alla som älskar deckarmysterier. I may destroy you Jag såg I may destroy you en helg. Bara plöjde den så där i ett nafs. Serien är en otrolig pulshöjare, som en käftsmäll av energi och helt otroligt välskriven, välspelad och bra. Den handlar om Arabella och hennes upplevelse efter en våldtäkt, jakten på att hitta förövaren, hitta kärleken och sig själv i en skrivande karriär. Jag faller ofta för brittiska serier för jag tycker att de innehåller ett tempo och en humor som gör att jag bara vill se mer. Den här serien är exakt så, en upphöjd modern Girls med scener vi aldrig tidigare skådat. Tex får vi se resterna av en abort, något som så många upplevt men som jag aldrig sett fysiskt i en serie förut. Den är rå, rolig, smart, snygg, viktig och vacker. Unothodox I april såg jag Unorthodox på Netflix och blev helt tagen av hur bra den var. Miniserien i fyra delar handlar om 19-åriga Esty, spelad av Shira Haas, som flyr från sitt arrangerade judisk-ortodoxa äktenskap i New York till friheten i Tyskland. Känslan är direkt att det här är en kvinna man vill följa. Hennes närvaro är så drabbande pricksäker. Så skör, så stark och så otroligt välspelat. Jag blev helt tagen efter serien var slut och ville lära mig allt om det chadissiska samfundet i New York och blev så fascinerad av hur otroligt olika verkligheten kan se ut för människor i en och samma stad. Det här är en serie som jag vill ha osedd, för att kunna se igen. Så bra var den. Big Hero 6 Big Hero 6 är egentligen från 2014 så ingen nyhet direkt. Det är dessutom en animerad barnfilm men den får vara med i listan eftersom vi under året skaffat Disney+ och jag såg den för första gången. Big Hero 6 kanske är en Pixarfilm som många känner till och har sett, men för mig var det en bortglömt doldis bland glittrande Frost-filmer och gamla klassiker. Så jag hade noll förväntningar när jag en vabb-dag satte på den och fick följa robotunderbarnet Hira Hamada och hans vänner när de tillsammans ska försöka rädda staden San Fransokyo. Den var otroligt vacker, spännande, rolig, fantastisk! Nästan på Insidan ut-nivå. Vill verkligen rekommendera den för er som kanske som jag inte lagt märke till den. Jakten på en mördare Svenska grå drama och krim-serier kan ju vara fruktansvärt tråkiga och brutala, men också nästan poetiska. Som en hälsning från ett Sverige med sår. Jakten på en mördare är SVT-serien om Helen och Jannike-fallet under 1980, 1990 och 2000-talet som verkligen skakade Sverige. Brutala mord och sorgliga öden, men också teknisk utveckling och hårt arbete. I den här serien som Michael Marcimain regisserat följer vi polisens perspektiv i jakten på en mördare. Den är otroligt välskriven, avvägd, grå, spännande, snyggt gjord, välspelad med okända skådespelare, formgiven på ett otroligt sätt och stämningsfull. Många scener känns äkta, som att kliva rakt in i 1990-talets Skåne och kika in i det hemligaste. Någon sitter och solar toppless vid en husvagn. Det röks i arbetsrummen och på polishuset ska alla anställda börja jobba med värdeord som skrivs på papper för att bli mer effektiva. Serien handlar inte enbart om morden på Helen och Jannike som vi idag vet begicks av Ulf Olsson, utan om alla de andra mord i Skåne under samma period. Det är en oförskönad tidskapsel och brutal skildring av vad ensamhet kan göra med en människa. Normala människor Det går inte att skriva en summering av film och tv-året 2020 utan att nämna Normala människor. Serien som tog allas hjärtan med storm och kastade in oss i en bultande hjärta-romans mellan Marianne och Connell. Vissa serier följer man inte bara för att se hur det går i berättelsen, utan tittar på för att man vill se vad karaktärerna äter till frukost, har på sig för kläder, drömmer om. Marianne och Connell blev så verkliga och deras kärlek så skön att befinna sig i. Två verkliga normala människor som kunde varit vi, och därför både vackert och sorgligt. Att bara få kasta sig handlöst in i romantik på det sättet som man gör när man tittar på Normala människor är som att plåstra om sig själv. Kärlek och anarki Lisa Langseth Netflix-seie Kärlek och anarki handlar om Sophie som har allt men ändå saknar något i livet. När hon sen träffar unga heta Max på ett nytt jobb på ett bokförlag börjar de leka en farlig lek som är som ett enda långt förspel. Som tittare sitter man med uppspärrade ögon i väntan på nästa förbjudna sak, känsla och det är nästan som att själv vara lite otrogen, så het är stämningen från skärmen. En mjuk 50 shades of gray utspelad i Stockholms kulturliv bland för stora Acne-mössor och banankakor. Min favoritkaraktär i serien är Reine Brynolfsson i rollen som Freidrich. En gubbig förläggare som genomgår en personlig resa under seriens gång och blir en otroligt älskvärd och rolig karaktär. Att i en tid där allt är ordning och reda, regler och oro få försvinna in i en förbjuden het lek unnar jag alla! Cheer En av de första serierna jag såg det här året var Cheer. Det är en dokumentärserie som följer de 40 medlemmarna i Navarro College Bulldogs Cheer Team och deras resa mot att försöka bli bäst i USA. Serien handlar dock mindre om själva tävlingen och mer om deltagarna. De unga cheerleaderna har egna problem och svårigheter i livet, kommer från olika bakgrunder och det är rörande och fint att se hur de stöttar varandra, inte bara på träningarna och tävlingarna utan även i livet i stort. Jag har alltid älskat dokumentärer om dansare, gymnaster och andra tävlande ungdomar, men detta är något ännu bättre. I cheer vill man verkligen att det ska gå bra för alla. Lika ofta som jag satt med gapande imponerad mun och tittade grät jag över allt vackert ch sorgligt i denna underbara serie. Andra serier och filmer jag sett under året som jag verkligen tyckte om är The Crown, I'll be gone in the dark, Kalifat, Amningsrummet och Fleabag. Vad vill ni rekommendera? Kram!
