Min sommar var ju väldigt annorlunda mot mina andra somrar i livet. Mer känslor, mer värme, mer gråt, mer kaos, ja mer av allt. Jag tänkte strunta i att summera hela året i december som jag brukar, men vill ändå ge just denna sommaren lite extra utrymme i bloggen så därför kommer den nu, i tre delar. Jag kommer ju alltid minnas den här sommaren som ett svart hål. Livet bara slukades där i. Så här såg juni ut. Månaden började fint med gott mod och förberedelser på att bli mamma. Jag strosade runt hemma i kimono, försökte sova och äta mig igenom dagarna. Jag hade ju slutat jobba redan i maj och den 14 juni var min due date. Tänk, bebisen kanske kommer lite innan? funderade jag och packade bb-väskan med sovmask och annat man kan behöva. I Stockholm var sommaren var så himla fin. Varje dag strålande sol och jag följde med mamma och Andrea ut på landet och plockade lupiner. Tänkte att iallafall nu kan ju hemmet få vara fint. Pontus och jag satt på balkongen och planerade livet. Plus löste lördagskrysset i DN. Stockholm alltså, vilken jäkla pang-stad i juni. Min mamma fyller ju år 1 juni, så jag gjorde så himla fina paket till henne (stövlar och vinylspelare där i) och åkte hem till henne och firade. Tur att han inte kom prick på mammas födelsedag! Vår gata, Hallandsgatan, var inte heller så pjåkig. och för att få tiden att gå, boa och förbereda mig mentalt bokade vi in en lyxstädning hemma, så det var rent och fint till bebisen skulle komma. Vi hängde mycket hemma på kvällarna, lagade god pasta. och skrotade omkring i så lite kläder som möjligt. Här började mina bristningar på magen ploppa fram, lila och zickzackiga. Men jag förträngde dem och fokuserade på förlossningen. Ville så himla gärna föda nu när vändningen hade lyckats och han låg fixerad! Men var trött på jättemagen. Bakade bröd och fördrev tiden hemma. Fotade magen vecka 40 och naveln höll nästan på att falla av kändes det som. Jag åt perfekta godisblandningar och kollade på alla serier som finns på Netflix. och så köpte jag en ny kamera! Södermalm blev extra vackert genom den. Invigde på fina Sandra. när vi åt lunch på Katarina ölcafé en dag. och rände fram och tillbaka hos min barnmorska. Här någonstans började jag bli deprimerad. Ledsen och nedstämd. Ville bara föda barn, men förstod verkligen inte vad det innebar. Det fanns liksom ingen kraft kvar i mig vecka 40. och att se min kompisar föda och få små gulliga perfekta små barn gjorde att det knöt sig i magen. Jag var helt säker på att min bebis skulle vaporiseras ut i kroppen som celler igen eller att något skulle vara fel. Det gick ju så bra för alla andra. Men jag försökte vara glad för deras, och min skull, såklart. Eftersom Lynn skulle få så fina vänner och jag så många som förstod allt som man inte orkade säga. Jag gjorde riktiga mästarfrukostar på helgen. Alltså kolla på detta goda! och kämpade verkligen på med piff för att hålla humöret uppe. En dag gick vi på La veccia signora, mina bästisar och jag, och jag minns att jag läppjade på Alice rödvin och dog inombords för det var så gott. Det blev due date och Stockholm fattade inte att jag borde ha barn nu. Det bara rände runt turister och mös på söder. Vi hade babyshower för Annaklara <3. Det blev midsommar och jag var nästan 2 veckor över tiden. Helt uppsvullen och trött bestämde jag mig för att strunta i allt och bara ha en jävligt härlig midsommar med mina vänner och familj på vår gård. Dagen innan hade jag gjort en hinnsvepning och nu fanns det inget mer att göra förutom att vänta på igångsättning. Men klockan 02.00 på midsommaraftons natt fick jag värkar. Pang bom kom de. Tre på tio minuter från start. Jag tog värkarna hemma i 18 timmar och åkte sen in till BB. 4 cm var jag öppen. Sen kämpade jag på i ett dygn till och 13.27 på söndagen födde jag en son på 4550g. Livets ljus va, mitt i det mörka slukhålet som var juni. Translation: A very special june. My first ever as a pregnant semi-depressed mom to be. It was a lovely summer in Stockholm, sunny and bright, but I just wanted to be done with it already.
