Förra helgen var en riktig bittsommarhelg med strålande sol och sovmorgonsmys hemma. Jag får panik på att jag ligger efter med bilderna men en sak som är värre än det är när man ursäktar sig på bloggar så det ska jag inte heller göra. För sent. Dörrkarmen är juligt röd och solen skiner på golvet i vardagsrummet. Jag har redan hunnit göra om den här vyn så nu är det ett foto från i somras som hänger här på väggen och den torkade kransen har rykt. Stackars Pontus som får leva med mig. En springtur längs med Söder mälarstrand på fredagseftermiddagen är det mysigaste! Men det är så deppigt att springa i stan tycker jag. Jag blir alldeles för distraherad av människor, vågar inte ta ut mig och bli riktigt svettig eftersom jag måste gå hela knökade Götgatan upp sen och träffar 100% av gångerna någon jag känner. Lördag morgon och min kompis Alice skickar ett sms kl 08 där hon berättar att de tänkte åka till Leos lekland och frågade om vi ville följa med! En halvtimme senare var vi ätna, klädda och utanför dörren. En av mina bästa skills är nog att vara snabb och effektiv. Snabbt gick det även i donut-backen och jag gissar att jag skrek högst av alla. Sen kom straffet med migrän och jag ville åka hem. Upp som en sol ner som en pannkaka. En av alla tokiga rutschkanor. Frågan är om man ska låta barnen leka fritt eller hänga på? Jag som är helt nybörjare i leklandsvärlden irrar liksom omkring och försöker ha koll på Lynn, men så inser jag att det inte går och så försöker jag slappa men det är också svårt för han är ju bara fyra år och så fortsätter det. På eftermiddagen fick jag fri lek av Pontus eftersom jag tog förmiddagen så den tillbringade jag på mitt bästa vis med slöpromenerande runt stan med lurar i öronen. Kan ni också känna att ni liksom tappat bort tid som kunde blivit något vettigt när ni promenerar? Jag blir både lugn och stressad av det. Kommer hem tomhänt utan att gjort några ärenden utan bara gått massa steg och känner jaha, det var den eftermiddagen. Hur stört prestationsprogrammerad är man inte då? På lördagskvällen kokade jag buljong från resterna av fredagens skaldjur. Kände mig mycket kockig. Jag funderade på om det inte borde vara farligt att göra buljong ändå? Liksom risky? För när man äter tex krabba ska man ju inte äta gälarna och hjärnan men när man kokar buljong ska allt liksom med? Eller har jag helt missat nåt och kommer nu bli sjuk?? Det blev iallafall en urgod skaldjurspasta av det hele. Med massa vitlök, olivolja, skaldjursbuljong, räkor, havskräftor och chili! Jag känner mig alltid som Fredrik Bille Brahe när jag fotar ut mot fönstret så här. Speciellt när det är slarvigt upplagt. Även det är ju en stil, kan jag låtsas. Söndag morgon och höst på torget! Pontus pappa Ronald var kompis med Nils Sjögren som gjort statyn Systrarna. Tio år tog det honom att färdigställa den och det sägs att den föreställer de två älskande kvinnorna som tog sitt liv gemensamt 1911 i Hammarby Sjö för att de inte fick leva tillsammans och vara kära. Där till höger ser ni lilla trappan där Mira hänger om dagarna och blir matad med salami av a-lagarna som håller henne sällskap och ser henne som sin katt. Det är också en fin historia. Inte statyvärdig dock kanske. På söndagen åkte vi över till Skansen och var duktiga föräldrar. Jag är så himla lik min pappa här. Hans ledsna superklarblå ögon. Varför är det så att man ömmar för sin pappa och tar sin mamma för givet? Orättvist med tanke på hur slitet fördelats. Är det mystiken som gör det? Drömmen om att försöka låsa upp den där känslosfären och komma hela vägen in i kärnan? Det var supervarmt så jag gled runt i min hyrda vintagesmokingskjorta och solglasögon. Mystiken i att en slarvig svinrygg blir superfin när man håller i den med handen men aldrig när man försöker sätta upp den på riktigt. Ooh en hårklämma i formen av en hand, det skulle vara något! Gullegrisarna! När jag ställde mig här för att fota flög en kvinna någon meter bort upp och började skrika att jag stod för nära henne. Blir man någonsin mer kränkt än när man inte respekterar avståndet och får höra det? När vi blev hungriga gick vi till Hotel Skeppsholmen och åt urgod brunch. Brunch är det ultimata testet för om man är en sött eller salt-person. Jag är en solklar söt-person. Väljer alltid smågodis framför chips etc. Promenad genom underbara höst-Stockholm sen. Sista året med vagn på helgen för Lynn nu väl? För efter fyra säger det stopp va? Hur gör man med långpromenader då? Lynn vill ju absolut inte gå hela vägen till Södermalm med oss. Jag köpte en mascara på Åhléns på vägen hemåt. Det är så sällan man behöver göra det så jag nästan glömmer vilken sort jag gillar. Dior kändes safe. Sen gick vi hela vägen till Skanstull för Lynn skulle på ett kalas. Jag bad om att få låna toan för att få smygkika på hur föräldrarna har det hemma. Och för att kissa såklart. Tänk om man fick fri titt inne i ett helt hus. Jag fantiserar ofta om att få se likadana lägenheten som är olika inredda. Hur folk renoverat och löst det. Söndagen slutade hemma med avlånga svarta druvor. Världens minsta auberginer! <3
