Foto: Mira Wickman God morgon! Dagens torsdagsinlägg blir en sammanslagning med ett önskat inlägg. Eftersom vi fick till en så fin diskussion om relationer härom dagen tänkte jag att det blir bra så. Tack ni som delade, frågade och svarade där förresten! Relationer är så himla privat och hemligt, så jag tror att många känner sig otroligt ensamma och skämmiga med sina tankar och erfarenheter. Fint att ni fanns där och berättade då! Jag såg att någon hade gjort slut med sin kille redan samma kväll, hoppas det blir till det bättre nu då. Perspektiv är ibland en riktigt viktig faktor. Men nu till hundinlägget! Här får ni såklart dela era tankar och erfarenheter också. Beslutet att köpa hund, skaffa hund, ta in en valp i familjen eller vad man nu säger var ett infall lika mycket som ett väldigt genomtänkt beslut för oss. Pontus mamma driver ju kennel så det har varit en naturlig del i familjen längre och valpar, hundlivet och kunskap om hundar har funnits där i mitt liv i tolv år och i Pontus liv sen han var liten och Helena startade kenneln. Jag har alltid svarat nej när andra frågat om inte vi ska skaffa hund. Just för att vi ju har hur många som helst i vår närhet när vi vill. Men nu när Lynn började bli mer ett barn med egen personlighet och reder sig själv i större utsträckning än innan har vi börjat prata om det. Jag vet inte om det framgår i bloggen men Lynn är alltså ett extremt enkelt barn. Han får aldrig utbrott, han gråter sällan, är sällan arg och pular runt med sina egna grejer, busar och leker. Det har varit så från start. När jag fick cancer och livmodern opererades ut och det blev tydligt att fler barn inte riktigt var så enkelt som vi först trott insåg jag hur mkt plats det fanns i familjen. Vi satt där en dag på varsin sida av bordet och allt var lugnt och skönt. Och ni vet ju vad det betyder, måste kaosa till det! Jag tror att det ligger i människans natur att hela tiden vilja göra det lite svårt för sig, driva framåt och utvecklas. Utmama sig och inte slå sig till ro och vara klar. Jag vill iallafall alltid vara lite nervös över vad som gömmer sig bakom nästa hörn. När vi förra våren kom på att vi verkligen borde ha en tax i vår familj frågade vi Helena om när nästa kull från den taxen som vi tycker ger mysigast hundar skulle komma och fick svaret att det var till hösten. Då tingade vi en hanvalp. Vi pratade om det här hemma, förberedde oss, längtade och köpte små saker till valpen. Lynn fick välja ut tuggleksaker och vi köpte det finaste konjaksbruna kopplet i skinn vi kunde hitta. Vi pratade ihop oss om hur rutinerna skulle vara i familjen. Jag skulle gå ut med Nikita (vars arbetsnamn från början var Bror men det är så svårt att ropa, vi tänkte också på John-John men det heter vår grannes barn så det hade kanske blivit lite knäppt, hehe) på morgonen varje dag och Pontus skulle ta sena kvällar. Det passar våra dygnsrytmer. Vi ville inte ha hunden på hunddagis så Pontus skulle ha honom i sin studio på dagarna och jag skulle ha honom en dag i veckan som passade med mitt jobb. På helgerna skulle vi göra exakt som vi alltid gjort. Ta långa promenader runt djurgården, vara i parker, utflykt och såklart åka till Gotland när vi var lediga och låta honom springa mycket fritt. Pontus var noga från början att det skulle bli en mysig, o-skällig tax som inte springer iväg och som är lojal och lydig. Han är den disciplinära av oss och har sett sin familj uppfostra hundar, handla som det heter när man visar upp dom på tävling och är helt enkelt uppvuxen med mycket djur. Så det fick bli vår valpkurs. När dagen kom var Nikita 10 veckor och hade fått vara med sin mamma Greta lite extra. Precis lagom länge tyckte vi. Sen följde han med oss hem och vi började koppelträna och gosa, leka och mysa. Exakt så som en valptid är. Springa upp och ner tusen gånger för att kissa. Ganska mycket olyckor hemma så vi bytte ut alla mattor och ganska fort lärde han sig gå längre sträckor och sova hela nätter. Vi har hållit i våra rutiner och nu har Nikita två hundbästisar på jobbet. En blond tax och en corgi. Dom är så gulliga med alla sina korta ben!!! Det har verkligen varit en omställning att skaffa hund, och det är såklart inte som ett barn, men det är en familjemedlem. Det är livat här hemma nu, aldrig en lugn stund och ingen sitter stilla vid bordet en minut. Exakt som jag vill ha det. <3 Nikita har blivit fullstor fastän han fortfarande är en valp på många sätt och är den snällaste, roligaste, busigaste hund jag träffat. Han klarar fint att gå utan koppel när vi är på Gotland och springer inte bort. Han försöker alltid leka med Mira men hon är måttligt road av honom och definitivt högre i rang. Han försöker alltid ge henne alla sina leksaker så hon ska vilja leka med honom men hon bara suckar åt honom och sommar om. Han gnyr när hans pipleksak inte piper för han tror att den är död, han blir så glad när man kommer tillbaka från att ha varit borta en stund att han lägger sig på rygg och kissar på sig lite. Han älskar alla andra hundar och vill gärna leka så man får ha extra koll så man inte hälsar på någon som inte vill. Han är en glad tax helt enkelt, så himla gosig och gullig. Men det är såklart inte bara lätt. Det är mycket som är tufft med att ha en hund. Det är så himla tråkigt att gå ut i regnovädret när inte han heller vill gå ut utan försöker bajsa i trapphuset istället så man får lyfta upp honom och springa ut. Det är kämpigt att ha med en hund överallt när man hellre vill kunna gå i affärer, gå på Skansen, gå på museum etc. Att så många grejer skulle bli uteslutna ur livet hade jag inte räknat med. Det är lätt att fixa barnvakt åt en 4-åring, men inte lika lätt att fixa barnvakt till en 4-åring och en tax. Men allt det fina väger såklart upp allt det jobbiga. Framför allt för att dynamiken i familjen blivit så bra. Lynn och Nikita är så fina tillsammans och jag blir varm i hjärtat när jag vaknar i en knökad säng. Kanske inte så som jag trodde men bättre. För alla killarna är glada skitar som vaknar tacksamma och pepp på livet. Alltid med ett leende, säger alltid att det här är den bästa familjen. <3 Det känns så självklart nu, och tomt utan, som det ska. 🐶
