Nu fortsätter vi inlägget med svåra frågor från mina vänner. Tveka inte att hoppa in med egna tankar och funderingar om ni har några smarta idéer! Aleksander: - Är en händelse verklig eller fiktiv när du konstruerat den för att hamna i bloggen? Blir vi egoister av för mycket frihet? Klassisk Alek-fråga! Härligt. Jag skulle säga att händelsen är verklig och dubbel. Den är verklig när den sker och sen får den ytterligare en verklighet när den blir berättad i bloggen. Det filosofiska svaret är nog att den är lika verklig som irl-livet, eftersom det digitala livet tar så stor plats i mitt huvud och i tid. Det är helt enkelt en parallell verklighet. Kanske kan man kalla det autofiktion? Händelsen är verklig men blir till fiktion i bloggen eftersom den konstrueras på nytt men blir till ännu en verklighet i slutändan. Angående frihet så tycker jag nog det. Jag tror att människan behöver gemenskap, rutiner och ramverk för att se den stora massans behov. Jag tror absolut att individualismens frihet bidrar till en hel del egoism. Sen kan man ju diskutera om det vi definierar som frihet verkligen är det? Är kanske frihet ett digitalfritt liv med strikta rutiner och regler? Det är svårt att avgöra tycker jag. Gustav: Hur uppnår man verklig lycka? Och vad är verklig lycka? Mmm. Lycka. Denna ständiga jagan. Jag har nog kommit fram till, hittills i livet, att lycka uppnås enbart av att inte söka den. Lycka är ingenting som går att fånga, utan det utan det uppstår som en våg på havets botten som sköljer över en då och då där vi själva i vår kropp och hjärna inte har den självklara makten. När vi känner oss som mest avklädda, rena, grundade och nakna kommer lyckan. Det är dock helt fel att försöka putta varandra mot lycka genom att be andra att "sluta jaga den" för det ger bara motsatt effekt. Att "vara i nuet" är ett väggord som inte hjälper någon att känna lycka tror jag. Det är en form av härskarteknik i mikroformat. Lycka uppnår man genom att våga känna och tänka på svåra saker, låta sig uppleva kontraster och chocka sig själv genom att ta nya vägar i livet. Tror jag. Verklig lycka är ett tillstånd som berättar att vi är människor av kött och blod, vilket gör att vi känner oss mindre ensamma och släpper tanken på vad som händer sen. Lizzie: - 1. Hur läker man från trauma? 2. Hur klarar man av ensamhet? Att läka från trauma tror jag kräver hjälp. Det är så pass komplext och är en kombination av barndom, personlighet och själva traumats form som tillsammans skapar unika situationer beroende på person. Att inse att man varit med om ett trauma är steg ett. Speciellt för oss kvinnor. Trauman är något vi bara ska klara av och saker vi varit med om kan såklart inte vara ett trauma, det är ju för futtigt. Men så känner man hur livet ändå inte ter sig som det ska och kroppen och huvudet skapar massa stök för en som ändå tyder på att det är fel. Lyssna på kroppen! Sen sök hjälp och ligg på, det är nog det bästa sättet. Det korta svaret är att det gör man inte, man bara lär sig leva med det. Vilket är så deppigt såklart, men som med det mesta som handlar om psykologi så är det ju bara en själv som kan ändras och det det är svårt att plocka bort upplevelser ur huvudet och kroppen. Att vara extra snäll mot sig själv är nog ett bra steg också. Och att göra saker man älskar, ofta och mycket. Ensamhet klarar man inte av. Det är lika viktigt som mat och sömn och tak över huvudet tror jag, känslan av gemenskap. Därför är det så fint att internet finns idag, speciellt under pandemin. Att de som är ensamma kan hitta trygghet och vänskap i varandra på nätet. Men det som gör mig tokig är att det på många platser verkar vara ilska och syrlighet som man ska enas kring. Vad hände med att ha roligt ihop? Prata om intressanta saker? Komma på smarta idéer och skapa tillsammans? Kanske dags att ta energin vi lägger på att peka på andra att hitta på något tillsammans istället. Bokklubbar, diskussionsgrupper, digitala matlag etc. Ensamhet är att hela tiden vara i sitt huvud, och det blir ju vem som helst trött på till slut. Alice: - Okeeej lite filosofisk take på en svår fråga där jag tror man kan få till lite introspektiva tankegångar om varför man väljer det ena eller andra alternativet. Scenario: 1/10 av mänskligheten ska kolonisera mars (jorden är inte katastrof än men kommer definitivt bli för närmande generationer) medan 9/10 måste stanna kvar och kommer inte kunna följa efter ever. Du har möjlighet att (med Lynn och Pontus) följa med the virgin voyage till den röda planeten där man inte kan garantera att nybygget kommer funka med allt vad det innebär att starta en ny civilisation. Följer du med in i den okända framtiden eller stannar du kvar på jorden? Oh den här är lätt. Jag följer inte med. Svaret är enkelt pga en ganska icke-filosofisk tanke (eller det är väl allt egentligen om man verkligen dyker ner) eftersom rymden är det mest skrämmande jag kan tänka mig. Jag tror att min höjdrädsla inte finns till pga en rädsla för att ramla ner eller någon djurisk instinkt, utan en ren och skär rädsla för att inte ha kontroll över min kropp. Jag är livrädd för att flyga och där är det samma sak, släppa på kontrollen och lita på att det kommer bli bra. Jag klarar det helt enkelt inte, inte ens åkattraktionerna på Gröna Lund. Så svaret blir att jag inte åker, om jag får bestämma, och njuter till max av det som finns kvar. Jag önskar dock att jag var en person som vågar riskera allt, satsar och chansar. Men jag är nog mer av en trygghetsknarkare än jag vågar erkänna. Tove: - 1: Vad skulle du säga idag är en av dina främsta styrkor och hur tar den sig uttryck? Och! Vad skulle du säga idag är en av dina främsta svagheter och hur tar den sig uttryck? 2: Som din vän så uppfattar jag att en sak som verkligen karaktäriserar dig - MEN som inte kommer till uttryck i bloggen - är att du är otroligt humoristisk och en jävla story-teller. Tänker du att du har någon egenskap som inte kommer fram i bloggen? Eller att du INTE har en viss egenskap, men som bloggläsare ofta ändå tror att du har? 1. Min största styrka är att jag är driven och hela tiden vill framåt, är en obotlig optimist när det kommer till vad livet kan erbjuda och alltid ser spänning i det jag inte vet kommer ske. Vem är jag om fem år? Det är en av de mest kittlande tankarna jag kan komma på. Just för att jag inte har svaret. Jag har en inbyggd motor och är orädd när det kommer till om jag kan klara av saker. Jag lyssnar på min intuition och följer den dit mitt driv och lust bär mig. Självförtroende är det nog. Min största svaghet är självkänslan. Jag har utvecklat mängder av strategier för att klara av tanken på att duga utan att prestera, men det är bara sköldar som gör situationen jobbigare Att vara sjuk, vila, bara ta det lugnt och inte planera gör mig tokig. Jag kan bryta ner mig själv snabbt och enkelt med mina tankar. 2. Haha ja det här är så intressant! Jag tror det handlar om att det skrivna formatet är så väsentligt annorlunda än det fysiska och talade. Lyssnar man på podden tror jag att det blir tydligare, men även där är jag så medveten om mig själv att det är svårt att slappna av. Min humor är ju rätt rå och rivig, jag är helt säker på att det aldrig skulle funka i den här bloggen. Ibland låter jag små nyp komma fram men det kan jag på riktigt svettas över. Just humor kräver en himla självsäkerhet som gör att man tål lite slag och missförstånd, och det gör inte jag. Däremot känner jag mig alltid 100% trygg med mina vänner i en privat situation och där vågar jag låta min humor komma fram som den är, snabb och mörk. Men en grej jag tänkt på är att bloggen rör sig som en berättelse och just nu är det en tid i livet och världen som präglas av allvar. Då blir bloggen sån. Det finns ju en trend av dumrolig underhållning nu också som tilltalar många och är en härlig verklighetsflykt, så kanske kommer bloggen färgas av det också? Jag tror att många ser mig som mer ljuv än vad jag är. Jag är 0% ljuv. Jag är stökig, rörig, har alltid hål och trasiga kläder, omålade naglar, stora rörelser och är väldigt fysisk och gosig. Vill gärna ligga i en hög och vara nära. Men en drömmare tror jag att de flesta fattat att jag är, och en romantiker. <3 Tack för alla fina frågor!! Puss!
