God morgon! Jag frågade några av mina kompisar om de hade en riktigt svår fråga till mig. Jag tänkte att det kanske skulle vara spännande med frågor från de som verkligen känner mig, så kan jag och vi reda lite i de svåra frågorna tillsammans? Det är spännande att se vilken tolkning andra gör på vad som är en svår fråga också. Men vad ska man ha en blogg till om inte för att reda i just såna saker? Vi börjar! Annaklara: - Vilket råd skulle du vilja ge 15-åriga Elsa? Det här är så mysigt att tänka på tycker jag. För nu har jag blivit så pass gammal att jag kan se mig själv som barn med snälla glasögon. Det var inte länge sedan jag tyckte att det var riktigt svårt. Jag minns mitt första schematerapi-samtal där psykologen försökte få mig att ta hand om "lilla Elsa" men det var dött lopp. Jag kunde inte känna värme och ömhet för henne då. Men nu, kanske just för att jag har barn och blivit så himla gammal, hehe, så är det mycket lättare. Jag skulle nog vilja ge tre råd: - Lita på dig själv och din inre röst! Du har rätt! Du vet vad du gillar, vilka som är bra vänner och när det känns fel. Lita på den rösten! Det är ett superverktyg som verkligen funkar och börjar du tveka där pga massa yttre omständigheter kommer du tappa bort dig själv. - Var inte så duktig jämt, det är okej att göra misstag och fel. Ingen kommer dö! Säg vad du känner till den där killen, hångla mycket! - Lyssna och ta in. Nu börjar åren då du kommer få ta del av så himla mycket spännande kreativa saker. Du behöver inte stå längst fram och showa, backa lite och ta in. Det är ingen tävling, det är lärande. Malin: - Skulle du överväga att göra skönhetsingrepp/botox/fillers? Du är ju otroligt fin som du är, så jag ställer inte frågan av någon särskild anledning, med det har ju blivit så vanligt nu att "alla har gjort något" och du jobbar ju med dig själv i bild så mycket. Så intressant fråga! Jag har två infallsvinklar på detta. Ett så tycker jag att det är trist att det ska vara så "självklart" att göra massa ingrepp idag. När det blir nya normen i hur vi tror vi måste se ut skapar det fler svåruppnåeliga ideal. Å andra sidan skulle jag aldrig döma någon som gjort botox eller fillers. Många, alltså verkligen många, av de jag känner har gjort massa olika saker. Men ingen säger det högt. Det är fortfarande något vi döljer och inte pratar om. Jag skulle nog göra samma. Vara för rädd för att berätta vad jag gjort, skämmas lite. För på samma sätt som det är skamligt att vara naturligt åldrande är det skamligt att göra skönhetsingrepp. Att vara kvinna i ett nötskal helt enkelt. 🙃 Helt ärligt tror att min självbild är så skev att en liten botox eller fillers liksom inte skulle göra någon skillnad. Det får bli en helomvanling isf. Jag är inte den som sitter och stirrar på småsaker. Jag är snabb i spegeln, kisar mig genom livet och det känns nog ganska bra för mig. Det är min personlighetstyp. Jag ser hur jag åldras över hela kroppen och i ansiktet, men jag är säker på att jag inte skulle känna mig finare och lyckligare med botox eller fillers, eller något större skönhetsingrepp. Det är helt enkelt inte min grej. Dessutom är jag nog lite för skadad efter cancern för att liksom se hur jag skulle lägga mig frivilligt under kniven igen? Det blir så skevt i mitt huvud. Att jag som opererade ut livsfarliga tumörer skulle operera mig för att se finare ut? Min hjärna har svårt att ta den vurpan. Så nej, jag tror att det kommer ta lång tid innan jag gör något, men jag förstår att inte alla tänker som jag. Siri: Här kommer två svåra frågor med lite olika karaktär och antagligen vitt skilda svar. Den första är direkt kapad från P1 favoriten "allvarligt talat", där kan du lyssna på hur Bob Hanson resonerar kring frågan. Har goda handlingar egoistiska skäl? Den andra, minst lika svåra. Vad skulle du helst göra, bara viska eller ropa/skrika resten av livet? Jag har inte lyssnat på avsnittet men väldigt intressant och svår fråga! Goda handlingar är nog väldigt komplexa. Jag tror att de flesta som gör goda handlingar har det i sig, de är humanister i grunden. Goda handlingar smittar och är en del av uppväxten. Jag tror att de som växt upp i en miljö som är osjälvisk och generös mot andra blir såna själva. Det är en grundinställning till livet. På det viset är det egoistiskt eftersom det befäster det sättet man själv tänker på. Att det bekräftar en själv när mottagaren blir glad och man väljer bort sig själv. Det kan vara svårare för de som inte växt upp under de premisserna att göra goda handlingar och därför kanske de offrar mer av sig själva? En god handling kan också vara så mycket. Att hjälpa en annan människa är både egoistiskt och osjälviskt. Att vara en god förälder tex, det är en god handling mot barnet. Men det skulle jag inte se som särskilt egoistiskt, utan bara gjort av ren kärlek. Om jag var tvungen att välja mellan viska och ropa skulle jag definitivt välja viska. Det tror jag de flesta skulle välja? Eller vad tror ni? Vilka skulle välja ropa? Sofia: - Jag funderar mycket på vad som är meningen med vad du och jag gör, alltså primärt det digitala, inte böckerna eller bruduthyrningen för dig. Vad är syftet, vad är drivkraften? Hur länge fortsätter man? Kan inte du guida mig lite i hur du resonerar? Det här är ju en fråga som man som bloggare och influenser ställer sig rätt ofta. Men kanske är det en fråga de flesta ställer sig kring sitt arbete? Vad är egentligen syftet? För många är ju syftet att man bidrar till en bättre värld. Tex om man arbetar inom vården, politik eller juridik. Jag ser nog vårt digitala arbete som en del av underhållnings och kulturfallangen, utan att låda alltför förmer. Bloggandet och det digitala arbetet är en form av berättelse. En bok som liveskrivs och sträcker sig över flera år. När jag började blogga var det för att jag hade en fallenhet för det. Precis som andra som har en fallenhet för tex musik. Att kombinera text och bild, föra en berättelse om ett liv framåt, engagera och diskutera med andra, det är att föra samman människor. Jag tror det är drivkraften. Gemenskapen. Att känna att vi hör ihop och att man inte är ensam? Angående hur länge man fortsätter så kommer det visa sig tror jag. Det är som med en relation. En dag går det bara inte längre, då får man göra slut. Precis som med relationer har man svackor och underbara tider tillsammans. Jag ser bloggen som en del av mig, som en relation jag tar hand om och värnar om. Precis som det också är mitt arbete och något jag har fallenhet för. Fråga en musiker varför hen spelar trumpet? När hen tänkte sluta spela trumpet varje dag? Så tror jag det är. Det var del 1! Imorgon tar vi del 2. Puss!
