Jag pratar ju mycket om att hösten snart är här och jag vet att ni är många som inte håller med mig. Sommaren finns ju kvar en stund till. Men kanske just för att den här sista veckan på Gotland innan Stockholm är så välfylld av fina saker jag ser fram emot så tillåter jag mig att börja fantisera om vår första tid i stan. Bygger jag upp orealistiska förväntningar? Ja säkerligen. Men så måste livet få vara också. Det evinnerliga tjatet om att vara i nuet tar kål på mig. Ett av mina få pirr i livet nu som vuxen (som barn räckte det med att fläta håret på kvällen så fanns det pirr på morgonen över att se hur det blev när man släppte ut) är just att drömma, längta och fantisera. Jag vet att vi är många som är lika där. Tänker på framtiden med ljus och därför går igenom livet med lättare steg än om vi bara skulle vara här och nu. Är inte det den moderna tidens största tjat? Att man ska vara tacksam och i nuet? Och visst vore det den största skammen att inte vara lycklig? Det förväntas av oss att vara totalt upplysta människor. Perfekta feminister, lyckliga i tvåsamhet, tacksamma föräldrar, vackra superrenoverade hem, coola jobb etc. Jag försöker se det fina i att vara en sökare. Att jag nog aldrig blir klar eller "lycklig". Jag är förstås tacksam, men det är ju något annat. Det där perfekta kommer ju aldrig. För det finns inte. Livet handlar väl om att lära känna sig själv mer än att skapa det perfekta lyckliga livet. För hur handskas man med saker som sker när mattan rycks undan om man bara är i nuet? Faller man inte ner i hålet då? Nä jag ligger gärna några steg framåt i tanken. Bygger upp ett liv som inte finns. Känslor jag inte har. Det ger ro och lycka. Och morgonpirr. Tänk sen i stan när vi börjar rensa hemma. Först i förråden där uppe och sen i lägenheten. Systematiskt och rum för rum. Låda för låda. Hela livet man burit med sig ska sorteras upp och dömas. Ska du få följa med lilla vas? Och alla skolfotoböckerna. Tonårsminnerna. Carolines gamla kläder. De ska sniffas på igen och sen tillbaka i kartongen och sen upp på en vind i ett annat hus. Sentimentalitet som bara förflyttas mellan fuktiga små rum med galler runt och ett cykellås. Första gången med Lynn på Skansen efter sommaren. Han kommer kännas så stor. Inte som den lilla skitungen som rännde runt och jagade Kanadagässen. Som en ny liten kille med tålamod och riktning. Som har frågor och vill veta om djur och stenar och vet att man inte står för nära kanten vid den lilla sjön. Åka med mamma till Göteborg och spela in Äkta Billgrens. Jag ska vara mig själv. Lugn efter sommaren och så där närvarande som man är efter åtta veckors vila. Vara med mamma. Ha fina samtal och titta in i alla underbara butiker. Köpa med mig något till Mosebacke. Dricka kaffe. Köpa ett fång dahlior och en bok. Jag har en trenchcoat på mig och nya sneakers. Vi går genom Majorna, Slottskogen och Änggården. Där jag växte upp. Dricka vin med kompisar på restauranger och vänta på mat. Långa samtal, läppstift och borstat hår. Jag längtar efter att börja träna också. Inomhus. Kanske ska jag skaffa ett nytt gymkort? Vågar man sig på Sats? Jag ska springa långt och fort. Bli megasnabb. Stark. Åka till Strängnäs och plocka svamp i skogen. Kantareller. Köpa oändliga mängder goda grönsaker på Bondens marknad. Köpa gott vin. Lära känna våra nya kvarter. Jobba. Gå på möten. Träffa folk. Känna mig duglig. Känna pirr. Jag längtar. Bilder från förra augusti, de två första magiska veckorna när vi kommit till stan. ✨
