God morgon fina ni! Här kommer ett lördagsinspirationsollage att börja dagen med. Fina saker för ögonen att vila på. Som enkelt porslin som på nåt sjukt sätt får mat att blir godare. Som Svart/vita-bilder på kvinnor i smala ögonbryn och kimonos. En riktig gammal vintagekimono är en grej jag måste lägga till på min vintagebasgarderobslista. En sån kan man ha hela livet. Så vackert på väggen med. Nästan som ett signaturplagg eller signaturdoft. Att varje morgon skrida runt i samma gamla kimono. I alla ens år. Älskar idén av det. En julklappsidé jag tänkte på är att spara en torkad blomma i ett smycke. Som berlock. Så fint med vårtecken redan i jul. Ett lapptäcke som överkast, hantverket är så fint, älskar när någons slit syns i textil. Det finns så mycket kärlek i det. Och naturliga städ och diskgrejer. Hur självklart känns det inte att plastbanta bort gamla diskborstar och annat onödigt, byta ut dem till långvariga i trä och låta de stå framme vid diskhon? Vitt porslin, mixade åldrar och gamla soppterriner. Såssnipor och prylar man inte sett användas på länge. Så härligt med soppa i terrin istället för kastrull. Karaffer för mjölk till risgrynsgröten och skålar med lock till potatis och kål. Duniga knippen med torkad brudslöja som dekoration på väggen. Som moln. Så fint på en babyblå vägg. Gärna till panel. Som en sekelskiftesvåning i London, med små ramar med familjefoton och läslampor. Veronika Lakes vågiga hår och låga fluffiga fåtöljer att sjunka ner i. Brittiskt blommiga tapeter, fåtöljer, kuddar och vaser, helst i samma rum. Vittvittvitt. Längtar tills snön kommer och allt blir gnistrande. Vit väska till vit kappa. Vet att mamma påminner mig om sandlådan, men drömma och pinna kan man ju. Blått och grönt tillsammans, helst i en tapet och i vasen, Picasso. Alltid Picasso. Gamla mugshots från 20-talet som nästan ser overkliga ut. Som stylade fotografier till en Fotografiskautställning. Med så mycket historia i ansiktet. Skarpa som ett digitalt foto aldrig kan bli och så naturligt vackra med egen stil och mörkt förflutet. Kläder som hänger på kroppen, man kom nyss dit. Vinddraget från celldörren sitter fortfarande i håret. Plisserat och krinklat. Veckat som vågor och snäckor och havet. Ålder. Det är kanske ålder jag menar. Tidsringar. Tiden. Den måste stanna upp lite. Men också gå vidare fort in i ljuset. Vintervitt, gnistrigt, gott och mjukt. Borstat hår och snälla väggar. Inget skryt. Ingen fest. Tänk om man fick bygga sin värld som en film. Ett collage som blir verklighet. ❄️ Alla bilder finns i min Pinterest här.
