Hej! Man brukar ju prata om livet i femårsmål. Var vill man vara om fem år? Jag är nog inte så uttänkt, kanske för att jag varken vet eller vågar tänka på om hur livet är om fem år. Erfarenheten är ju snarare att livet blir som det blir, de utmaningar man får kan man nästan aldrig förutse och den plats man hamnar på är en blandning av slump, arbete och ödet. Fast vissa saker drömmer jag om och har alltid önskat mig och så är det nog för de flesta. Det bästa med att ha en blogg är att man kan gå tillbaka i tiden och se livet femårsvis, det tänkte jag att vi kunde göra nu! Mars var femte år, vi börjar i begynnelsen: I mars 2009 bodde jag på bottenvåningen i en etta på Samaritgränd 4. Jag var singel och jobbade på Beyond Retro som Press & PR manager och på UR som barnprogramledare. På fritiden hängde jag med mina tjejkompisar och vi gick till Berns, drack öl på barer på Söder och levde livet som 23-åringar. På bloggen skrev jag om det mesta som hände på dagarna, delade musiktips och bilder från helgen. I mars 2009 visade jag upp vad jag gjorde på jul och nyår det året. Jag var nydumpad och hjärtekrossad i Thailand med min familj. Jag minns den julen som fruktansvärd. Curryräkor i trädgården istället för våra vanliga mysiga traditioner hemma. Familjen var inte på en bra plats tillsammans och det var bara en liten tid kvar innan mamma och pappa skulle separera. Men det visste vi ju inte då. Utan livet pågick i poolen, så glad att jag har mina syskon. Små! <3 Tillbaka i stan och jag hängde hemma i min lägenhet med tjejerna varje helg. Singellivet puttrade på. Här är jag med någon kille jag inte vet namnet på som trodde att jag var Elsa Hosk! I mars 2009 träffade jag mitt ex Sebastian som jag var så oerhört kär i. Ingen är vackrare tänkte jag då. Det där ansiktet borde ramas in. Jag hängde med min kompis Alek också. Vi reste runt och bodde på olika platser, gick på fest och levde lajf. På torsdagar var det tvång att hänga på lilla baren på Riche. Min stil var indiepoppare med vintageklänning. Eftersom jag jobbade på Beyond Retro fick alla kompisar vintageklänningar när de fyller år. I mars fyller både Annaklara och Alice år, snart är det dags igen! Jag var så stolt över mamma som precis börjat måla oljemålningar och ta lite plats. Den här utställningen på Angelica Knäpper Gallery blev väldigt omskriven och kronprinsessan Victoria kom förbi och skickade ett handskrivet tack-brev som fortfarande står på mammas öppna spis. Den 20 mars hängde jag på Tranan för att fira födelsedagar och senare den natten träffade jag Pontus för allra första gången på Spy bar. Det var alltså 15 år sen nu. Vips hoppar vi fem år fram i tiden till 2014. Jag var gift sen 4 år och levde livet med Pontus. Jag hade sagt upp mig från Beyond Retro och var nu helt och fullt egenföretagare. I två år hade jag jobbat som programledare för Äntligen Hemma och all annan tid tog jag småuppdrag för att dryga ut kassan. På den här tiden fanns inte influencer marketing. I mars 2014 åkte jag till exempel till Trondheim och föreläste om vintage. Alek hade flyttat in med sin tjej Amina på Torkel Knutssongatan och vi hängde där på helgerna och åt middag. Jag hyrde en ateljé på Konstakademin där min vintagesamling började växa. Det var en sån otrolig kick och känsla att hjälpa brudar hitta sina bröllopsklänningar. Pontus och jag åkte till Gotland för att jag skulle föreläsa. Vi tyckte att det var så himla himla fint där! Mamma och pappa var skilda och vi hade ateljéer bredvid varandra så jag kunde hålla koll på henne varje dag. Min mamma är den finaste! Då och då smög sig mobilbilder, med mycket filter, in i bloggen. Fastän jag inte jobbade kvar på Beyond Retro hjälpte jag till med personal shoppings då och då och fick träffa min kompis Louise. Vardagarna gick åt att åka runt med inslagsproducent Julia och förbereda inför Äntligen Hemma-inspalningar och inredningar. Det var en mysig tid av att vara 28 år! Fem år senare, 2019, bodde jag i en lägenhet som var proppfull med saker, på Hallandsgatan. Pontus och jag hade fått en liten pojke! Gullfisälsklingen Lynn! Jag sökte scenografilinjen på Uniarts men kom inte in. Livet var 100% småbarnsfamiljeliv. Jag hade nyligen blivit behandlad från min livmoderhalscancer och försökte ta lite nya tag i livet med alla känslorna. Sigge hade träffat en tjej, Anna, och hon smälte in i vår familj som att hon aldrig varit någon annanstans! På helgerna åkte vi till Pontus mamma i Strängnäs och gick i skogen. Hon föder ju upp taxar och har de allra finaste så någon gång kanske en sån här får flytta hem till oss tänkte vi då. På lördagsmornar var det loppis som gällde. och nu hade alla mina tjejkompisar fått barn så Riche-torsdagar var på vänt ett slag. Livet på en pinne!Nu har ytterligare fem år gått och massor hänt sen sist såklart. Det är ju så livet brukar te sig, vare sig man planerar eller ej. Tack för att ni hänger med på resan och glad fredag! 💞 Puss!
