Jag började ju summera mitt år med lite mer äkta tankar och efterhandsblick redan i somras för att inte december skulle bli en enda tillbakablick, och nu är det dags för mars. En tid jag inte alls mådde så värst bra om jag ska vara ärlig och försöka minnas rätt. Våren gör konstiga saker med mig. Jag är rastlös, orolig och har för många bollar i luften samtidigt. Kan inte komma till ro. Vi hade precis börjat spela in Äkta Billgrens så det var jag såklart väldigt glad över, men jag hade ingen aning om vem jag var och hur jag skulle framstå. Kommer någon ens gilla mig? Enda sättet för mig att klara mig helskinnad genom mars är att omfamna rugget. På med pyjamas redan kl 16 och gärna ha fötterna i tofflor. Månaden började väldigt makabert med att jag hittade min gamla hårtofs som jag klippte av mig när jag var tio år. Eller. När min farmor hade mig och Sigge och mamma och pappa var bortresta klippte en frisör av allt mitt hår och tog hål i öronen på mig. Sån chock de måste fått när de kom hem. Jag befann mig i en existentiell förvirring under våren för jag hade bestämt mig för att söka scenografilinjen på DI. Jag har tänkt på det i många år och funderat på om jag kanske skulle kunna vara en bra scenograf? Är jag fantasifull nog? Har jag ett bildspråk? Idéer? Jo kanske. Så jag började skriva på ett antagningsbrev, kontaktade Södra Latin om mina slutbetyg och så skickade jag in. Och gick vidare. Vi började gå mer intensivt på visningar och ville verkligen bli kära i en lägenhet. Men ingen hade alla de egenskaperna vi letade efter. Är det ens meningen att vi ska flytta började vi tänka? Sigge och Anna flyttade till Gamla stan. och jag fick äntligen mitt livs första tavla av mamma. En liten kolteckning från 80-talet. Man vet inte om hon klär av sig eller på sig, som mamma skulle säga. I mars bytta Sandra och jag kamera en dag också. Det var en sån himla rolig idé tycker jag! En annan grej som var rolig var min årliga födelsedagspresent av mina bästisar som är att vi går på Escape stories. Låt oss aldrig växa upp please. Fler visningar. Ingen kärlek vid första ögonkastet än. och så fler deppiga oroliga kvällar. Här någonstans insåg jag att jag nog har ptsd? Jag gick i terapi i många år och min psykolog sa att hon nog trodde att jag hade det, och det var innan jag födde barn i 36 timmar och sen fick cancer med ett spädbarn i famnen och opererade ut livmodern och sen försvann alla våra framtida familjeplaner. Ibland tänker jag, fy fan vilken himla kämpe jag varit. Och Pontus, som stått som en trygg pelare bredvid mig. och Lynn, och alla andra som varit så fina i all skit. Men kanske mest jag. Som räknat ner i narkosmasker, lärt mig kissa igen, vaggat fram runt parken vid vårt gamla hus och framför allt fått tillbaka livsgnistan. Så många jobbiga saker vi bara gör för att vi måste, och sen går vidare. Inte konstigt att kroppen och hjärtat tar skada men ingen pratar om huvudet? Hur jag numera är lite allergisk mot stress och flera saker samtidigt. Men man lär sig leva med det. Allt annat är för fint för att sumpa. Pontus mamma fyllde år och allt hon önskade sig var ett årskort på Skansen så hon fick det och Lynn dekorerade. Sofia fotade för sin bok och jag var så himla sotis och ville vara med hela tiden. Inte för att jag ville skriva bok, men projektet var så roligt att jag drömde om att få vara med och styla och vara en del av allt det fina. I slutet av mars hade vi barnvakt och gick på date. Första glaset vin på en uteservering på hela året och det var så himla fint och mysigt. Vi gick till Vina sen och där fick jag mailet om att jag inte hade kommit in på scenografilinjen. Det skulle inte bli någon skola för mig i höst. Ingen lägenhet heller verkade det som eftersom vi varit på hundra visningar men inte känt något pirr. Så jag köpte det största barocka skåpet och hoppades att det dolde sig ett Narnia där i. Nu har vi en så stor och tung möbel att vi kanske inte vill flytta, tänkte jag. Det löser sig. Snart knoppar träden. Håll ut. ?
