Jag hittade ett gammalt inlägg om mina favoritkläder genom åren och tänkte skriva om det lite efter hur jag funderar idag. Kläder betyder ju så himla mycket, mer än bara plagget de är. De är en symbol för sin tid och för mående, vem man vill vara utåt och vart man är i livet. Det är såklart trender och mode också, men framför allt är ju kläder berättelser tycker jag. Så nu kastar vi oss tillbaka till tiden före bloggen och framåt och kikar på vad mina favoritplagg varit och varför jag tror att det var så: 2007 jobbade jag på ZTV och hade precis gjort slut med min kille Oskar som jag varit ihop med i två år. Vi bodde ihop i min lilla etta på Samaritgränd på 24 kvm. Han, jag, alla klänningarna och alla hans högtalare. Men sen så som det brukar sluta var vi och kollad epå en större lägenhet ihop och gjorde pang bom slut dagen efter. Då började min enda riktiga singelperiod i livet. Jag ville bli programledare, började jobba på ZTV och bar min röda korta loppisfyndade jacka som var i något helt otrolig syntetmaterial varje dag. Till slut fick jag slänga den för det gick inte att få den luktfri under armarna. Sörjer den ibland. Den symboliserar hela min hångla upp killar på klubbar-ålder. En liten 2007-webcambild i loppisfyndad jumper i min säng i min etta. 21 år gammal. 2008 blev jag rödhårig och påbörjade mitt liv som karaktären Elsa Billgren. Nu använde jag mig själv som verktyg i mitt arbete och man ser så himla tydligt i tiden att det skulle vara extra allt. Stora rosetter i midjan, stora hattar med fjädrar. Små korta klänningar och rosa strumpbyxor. Det här var tiden när American apparel och Gina Tricot var superstora och jag minns hur alla ville köpa små bodys och fodralklänningar i stretchig jersey med tropiska blomstermönster och gärna djupa ryggar. Det var en tid för klubbande och fest, för electro och peppig dans. Jag var on top of the world och så himla lycklig över att livet skulle börja äntligen. Jobba, vara vuxen, hitta en egen plats och äntligen släppa min inre galning fri. I maj 2009 hade Pontus och jag precis blivit ihop, jag bodde i min lägenhet med de fantastiska tapeterna och älskade den här outfiten. Allt med volanger och prickar var min grej. Magtröjor kunde man köpa överallt och vintagekjolar hittade jag alltid på Beyond Retro där jag jobbade nu. Mycket bra strutiga bhar hade jag då. Jag minns att jag var väldigt nöjd med min smala midja och försökte visa den jämt. Jag har ju alltid varit den kurviga i många sammanhang och spelade mycket på min figur den här tiden. Ibland gick jag ut med bara korsettliv till kjolen. Nykär och otroligt hög på livet. Jag ser hur lycklig jag är här, på riktigt. I maj 2010 var Pontus och jag nygifta och på honeymoon i Paris. Jag hade min gulligaste polkadotklänning från mitt jobb Beyond Retro på mig varje dag. Drack även bubbel varje dag och tittade ut på fransk grönska. Den här klänningen hänger fortfarande i min garderob. Kanske ska jag sätta på mig den idag? Fast på mitt moderna Elsa-vis över jeans? Jag har alltid älskar puffärm, även när det inte varit en trend. Kanske för att det är så mkt Disneyprinsessa? Allt med drama och romantik tilltalar mig. Extra mycket den här tiden också, som mest handlade om att vara nygift, se världen och umgås med vänner. 2011 var favoritplagget absolut denna sidenscarfen från Sonia by Sonia Rykiel. Då var det märkeshets i bloggvärlden för Miu Miu, Sonia Rykiel och Marc Jacobs som Celine, Tôteme och Cecile Bahnsen är idag. Jag köpte min scarf på NK och hade den hela våren runt halsen och som picknickfilt. Kanske därför den bara höll några säsonger? Ser ni att jag fortfarande har min röda jacka från 2007? Den fick hänga med många år. Den här tiden jobbade jag på Beyond Retro och skulle snart bli frilans. Så min stil var absolut väldigt vintage men också ganska på verkad av Louise som jag umgicks med mycket då. Jag har alltid klätt mig mkt efter min omgivning. Det kan man såklart se ner på om man vill men det gör inte jag. Jag tycker det är en fin egenskap av att vilja hålla sig nära på många sätt. Kom ni ihåg de här skorna från Jessica Simpson eller Jeffrey Campbell som man skulle ha? Helt sjukt idag ju. Helt casual stylat tillsammans med 40-talskavaj och väldigt matchande 60-talsklänning. Plus min första Mulberry Alexa som jag fick i födelsedagspresent samma år. Lite damigare nu med kortare hår och mer dressat och inte lika barnsligt. Kanske min gift-stil? 2012 hittade jag den perfekta korta jackan på Beyond Retro. Tänker på den ofta. Att den slutade exakt där man vill i midjan och hade fin längd på ärm. Jag var fortfarande noga med att alltid visa min smala midja. Som att det inte kändes okej att vara kurvig om jag inte var smal på iaf ett ställe. Idag ser ju kroppspositivismen annorlunda ut på sociala medier om man jämför med då. Det enda jag inte brydde mig om var att vara bekväm. Ville bara känna mig fin. Jag hade jackan i Paris, med scarfen som fortfarande var favorit, tex. Minns ni hypen på dessa blomstergirlanger i håret också, och de runda plastiga brillorna? Här med Alexa nr 2, som jag köpte på NK's rea samma år. 2013 hade jag väldigt nyfärgat hår och starka färger på kläder. Den här klänningen köpte jag på H&M och det var en sån där klänning som blev superpoppis och sålde slut fort. Fanns som kjol också har jag för mig. Superkort med äppliga strumpbyxor i Kungsan. Hade tittat en extra gång på mig om jag såg mig idag. Självklart med en påse macarons i handen också, det var ju 2013. En färgprakt! Jag vande mig verkligen vid att vara den färgglada. Såg det inte ens själv till slut. 2014 i min finaste rutiga ljusblå vintageklänning. På Äntligen Hemma-inspelning. Den här tiden var lite kämpig måendemässigt. Kanske för att jag hade svårt att hitta min plats. Jag var ute ofta och mådde inte så bra av det. Var gift sen fyra år men fortfarande ung. Ville leva ut innan vi bildade familj. Det var vi inte redo för än. Med min bok och kläder på vintagebloppis. Tycker fortfarande att denna är fin, men skulle styla den med utsläppt och stråväska idag istället för knallrosa strumpbyxor. 2015 hittade jag en randig vintageklännning från 50-talet på Beyond Retro som jag älskade. Så fruktansvärt tajt i midjan. Jag visste att det var tajt och irriterade mig på att det kommenterades om det så mkt. Jag ville välja själv, kände mig skamlig av alla kommentarer om attd et såg för tajt ut. Läste modetidningar i min systers säng i klänningen tex, trots sin tajthet. Under den här tiden hade jag dessutom mycket smink. En sköld på många sätt. I maj 2016 var jag blond, höggravid och kom inte i så många av mina kläder. Men i julklapp hade jag fått en stretchig svart pennkjol av mamma och Andrea så den hade jag varje dag sista tiden. Bara att dra upp över magen när man handlade skötbädd tex. Här började en stor förändring för mig klädemässigt. och skönhetsmässig. Jag blev blond igen, som ju är min naturliga hårfärg, och ville komma längre bort från den där rustningen. Kanske för att verkligen kunna knyta av till mitt barn? Vara äkta och nära för honom? Skala av och våga drabbas av moderskapet och den nya tiden i vårt liv? Plus att kroppen förändrades så brutalt att det bästa sättet att hantera det var att helt släppa kontrollen över min stil kände jag. De enda skorna jag kunde ha under sommaren var de här sandalerna i två strl större än vanligt. Piffig sista tiden ändå! Kämpa på Elsa! Här började jag få dille på vita blusar. Eftersom det typ var det enda romantiska feminina jag kunde ha till magen. och det är en besatthet som inte släppt. Men nu vill jag gärna att de ska vara antika, och inte bara från Zara. Generellt har min stil rört sig mer bort från vintage och mer modernt och antikt i kombination istället. Men 2016 var jag fortfarande i mellanlandet. Det här setet med en ljusblå slapp bomullsklänning och midnattsblå collagetröja med volang på ärmen och båtringning köpte jag på Zara och hade ofta. Det var första steget till en luftigare stil. Gulliga i Lissabon. Med min nya favoritväska som jag köpte direkt efter min operation som present till mig själv. 2018 var favoriten utan tvekan nya vintagekjolen som jag fyndade på Kerstis vintagebod i Stallarholmen. Funkade lika bra piffad till fest. som casual på väg hem från mataffären. Här tycker jag mig se en stor förändring. Detta är en tjej som mer liknar hon som inte hade börjat jobba på Ztv än, som kanske klädde sig mer för sin egen skull än för blicken utifrån? När man varit med om så himla drabbande saker som sjukdom, sorg och föräldraskap så är det liksom viktigt även för en själv att man lyssnar mycket på sin inre kompass. Jag vill inte finnas till för bara andras blick längre. Jag vill känna mig bekväm och fin för min skull. Det är dessutom en av de starkaste trenderna just nu tycker jag, så jag är självklart påverkad av min omgivning. Att kvinnor klär sig för sin egen skull. Knäppa kombinationer, bekvämt och fest blandat med praktiskt. 2018 var jag tillbaka på banan och hade precis blivit av med jobbet på Äntligen hemma, så mycket handlade om att bygga upp något eget igen. Stora örhängen, diademer och mina älskade vita blusar under vintageklänningar. Kanske lite mer uppklätt och sminkat än nu, men mer omättade färger än tidigare år. 2019 bar jag den här klänningen som är en gammal från H&M men fyndad på Stadsmissionen runt tre gånger i veckan. Det är en förklädesklänning som passar med allt, har en perfekt puffig kjol men inte sitter år. Jag älskar allt med den och dessutom att den inte behöver strykas. Att våga ha samma kläder så mycket tycker jag också säger väldigt mycket om vår tid. Klimatkrisen, oron och fokuset på att verkligen må bra. Tonen på internet har blivit råare och vi fokuserar kanske inte lika mycket på kläder och styling idag som vi gjort tidigare? Jag känner mig dock alltid fin och bekväm i denna. En ny typ av rustning. Nu är det 2020 och jag har klippt lugg, köpt mina första jeans och är fortfarande helt såld på antika blusar. Sminket och accessoarerna är mindre iögonfallande och fokuset ligger mer om hem och familj. Jag blickar ännu mer inåt och kan verkligen känna mig både fin och bekväm nuförtiden. Lager på lager, klassiskt och tidlöst. Men såklart ett tecken på min tid och mitt mående. Jag är svajig just nu. Kanske skör? Kanske har det gått några år av sorg och vad gör man nu? Vill jag rikta fokus bort från mig själv lite mer än vanligt? Kanske kommer jag tillbaka till målade läppar och starka färger? Men romantiken finns fortfarande kvar. Det filmiska, feminina och tidlösa. Det här är min favoritklänning och märke just nu. Väldigt pricy men helt otroliga klänningar gjorda för hand i ekologisk bomull. Story MFG heter märket. De stora ballongärmarna har hängt med mig sen puffärmen. Men så är jag ju 13 år äldre också, även om jag kanske glömmer bort det ibland. Undrar hur min stil (och världen?) ser ut om 13 år? Puss!
