Good morning, cat lovers. Mira här. Jag talar till er. Hur är läget, hur var er helg? Nog om er. Vet ni, det kommer en tid i alla katters liv då de måste lätta sitt hjärta, spilla bönorna, tala ur skägget. Det finns en man som jag burits genom livet länge av nu. Vi har levt, utkämpat krig, gått genom eld och vatten tillsammans. Jag har haft honom i mitt våld, ensam på tronen. Så är det icke längre. Mina vänner, er oro för mitt välbefinnande, er undran över min frånvaro i bloggen och era sympatier har noterats. Jag måste dessvärre meddela er att - mitt liv är förstört, läget är uselt. Jag har under en tid levt som utekatt. Närmare bestämt i 15 år nu. Under denna tid har jag styckats, kidnappats, bränts upp, jagats upp i trän, levt på sopor. Med andra ord, en katts drömliv. Jag känner tacksamhet. För vad? Kanske livet. Det har funnits perioder under mitt liv då jag tyckt att denna tillvaro varit orimlig, till och med outhärdlig. Jag menar, varför just jag? Varför tvingas andra katter i stan till ett liv av inaktivitet, tristess och förtvinande? Varför måste jag leva med samvetet att ha det bättre än så många andra? Varför läggs denna börda på mina axlar. Varför måste jag plågas... Jag har läst vittnesskildringar, skräckhistorier - tom. rena propagandafantasier om hur samhällets normer slår ned på oss katter genom åren. Men jag har aldrig böjt mig, aldrig tvekat. Jag har själv vetat bäst hur jag vill leva mitt liv, och detta har haft ett perfekt utslag med assistansen av mina djupt kuvade medmänniskor. Livet har varit en 15-årig paradgata av ett perfekt kattliv. Detta tills... ...honom. Denna vedervärdiga ursäkt till varelse uppstod en dag i vårt hem, och sedan dess har min tillvaro legat i spillror. Mitt space har blivit invaderat, mitt hem tillhör icke längre mig. Jag är bortvald, förpassad... ...oförmögen att äta... Och våra en gång så respektingivande hämtningar från parken då jag ridit stolt på min favorit-homosapiens axel, utblickandes över de erövrade markerna i vårt kvarter, ska vi inte ens prata om. Mitt naturliga mörker hade växt inom mig till helt orimliga proportioner. Framför mig låg ett beslut som jag i grunden bävade, men som även jag insåg var oundvikligt. Mina dagar med familjen var... räknade. Tidigt på morgonen nästa dag hade jag packat väskorna och var på väg. Farväl, nu lämnar jag er åt ert öde. Resan började uselt. Ute i världen rådde något slags krisläge. Inga flyg eller tåg någonstans utan vaccinpass, och jag som aldrig ens har varit hos veterinären! Jag tog saken i egna tassar och stal en skateboard. Jag försökte anpassa mig till samhället så gott det gick, men det är ju inget jag tränat på tidigare i livet precis. Första anhalt, alla svarta katters moder - Paris! La chat noire arrivéz à la Pariois. När jag kommer att tänka på det har jag ju aldrig unnat mig en riktig semester. Hur gör man? Det blev lite härligt spa-ande. Tid att ta hand om sig själv. Pälsen är ju själens kofta, and so on. Men även viktigt att ge sig tid för lite soul searching. Vem är jag? Kanske hon i spegeln kunde svara. Resan gick vidare. Jag följde spåret från Gare du nord mot Lyon och vidare söderut. Jag kände en första gnutta tvivel, en känsla jag aldrig känt förut. Ah, rivieran! Som jag så många gånger endast kunnat föreställa mig då familjen lämnat mig hemma. Vad är det för fel att låta sin katt följa med på semester igen undrar ni? Jag kan enbart hålla med. Skandal. I Marseilles hamn stal jag en gädda för att ha något att äta, och kände att så här kan jag inte fortsätta leva. Det är för sunkigt. Måste ta tag i mitt liv. Så jag skaffade mig själv ett jobb, men serviceyrket är inte skapat för en katt som mig. Dom hittade mig ständigt sovandes på min post. Det här duger inte, jag behöver något betydligt mer okrävande. Alltså nåt helt extremt okrävande. Valet föll på modellandet. Vad ska jag säga, jag var 15 år, naiv och behövde pengar. Jag är stolt över bilderna, men det är absolut ingenting jag kan stå för idag. Kritik? Den får stå för er. Andra jobb jag försökte mig på var tex. cosplayande på företagsevent å grejer. Kände aldrig riktigt att folk såg mig för den konstnär jag är. Man hamnade i en del destruktiva förhållanden om ni förstår vad jag menar. Såna som bara bryr sig om mitt utseende och vart det kan ta dem i karriären. Hanterar en som ett trendhusdjur. Ni vet. När karriären började halka och gigsen inte levde upp till de förväntningar jag hade, vilket fick mig att känna mig missförstådd och oälskad igen, gav jag mig in i internet-businessen och självrefererande memes - men kände att jag aldrig riktigt fick grepp om formatet. Jag var på återigen på flykt, den här gången från mig själv. Livet i ensamhet tär på psyket. Jag minns inte ens mitt gamla liv som jag en gång lämnat. Vilka är vi om vi inte ens minns vad vi gjorde några foton upp i feeden? Det låter ju inte klokt. Jag hamnade i dåligt sällskap. Levde på smulorna från vad människor slängde på gatan ut från sina fönster. Till slut blev jag upphunnen av lagens långa arm och satt på avvänjning och institutionaliserades. Jag var äntligen på väg att bli en tamkatt. Träningen började 05 på morgonen och var sammantaget mycket hård. Jag misslyckades naturligtvis i min anpassningsprocess och sattes i isoleringscell. Äntligen lugn, om än lite bortglömd. Men vad är det för surrande ljud som kommer mot mig över himmelen? Är det du min prins? Ahh, äntligen hemma igen. Jag kände att jag verkligen varit saknad under min tid ute i världen. Ibland får skiten där ute dig att inse att helvetet här inne åtminstone inte är sämre. Något betryggande i att inse att ens tillvaro inte kan bli värre. Jag tror tom. att jag och valpen kommer börja kunna acceptera varandra på sikt. Och från den dagen var vi alla vänner och alla kunde sluta oroa sig för min hälsa. Det här är en sån där härlig slutbild i en film där man kan ana att man redan börjat skissa upp ramhistorien för en uppföljare. I den kommer taxen växa upp och bli könsmogen, oj, vad i all världen skulle det kunna leda till för trubbel? Hint-hint!
