Hej gullisar! Hur mår ni? Här hemma är det sjukstuga som vanligt. Prick igår var jag klar med min Naproxenkur efter två veckors influensa och lungsäcksinflammation och prick igår vaknade Pontus med 39,7 i feber. Magiskt hur kroppen väntar in den andra föräldern ändå, eller bara enorm tur? Så nu är det jag som lägger in en ny växel sista julledigheten och hittar på något roligt med Lynn någon annanstans än hemma i ett par dagar. Mamma kommer hem från Frankrike ikväll så hon kommer få hjälpa till tills förskolan börjar på tisdag. Julen är ju inte utstädad än. Julklappar i kassar i hallen och ett kylskåp fullt av sill. Behöver ett par dagar att komma i ordning efter två veckor sängliggandes, och att vara ensam med en två och ett halvt-åring som vägrar leka själv gör det ju svårt att städa hemma. Nog om det. Här kommer 21 bilder från senaste veckan. Förra fredagen till igår. Puss. Förra fredagen, den 28 jan, var det klassisk mellandagsfeeling och jag låtsades att jag inte alls hade ap-ont i lungan och gjorde mig fin. En halvtimme efter att denna bilden togs gick jag till vårdcentralen. Läkaren sa att mina lungor lät som en 85-åring som rökt hela livet, så det var ju peppande. Men inget farligt utan bara lungsäcksinflammation så jag fick medicin och direkt kändes det bättre och lät inte som när man trampar på nysnö när jag andades, eeeeh. På eftermiddagen var vi pepp på att åka till hundarna!! Är vi lika tycker ni? Förutom ögonen då. De är ju uppenbarligen Pontus, iallafall färgen. Puss! <3 Vi kom fram till Strängnäs och jag hade noll matlust pga medicinen. Åt typ en macka på tre dagar. Tar igen nu, hehe. Mysigt här! Jag hade Poirotboxen redo i väskan. Så skönt med många barnvakter när man är helt slut i kroppen. Bästa energipillret var dock Lola! Har ni sett den här magen??!! Goshög. Här ser ni hundhåret som samlas på strumpbyxorna när man är här. Så ska det vara på kenneln. En bild från söndagen. God morgon Lola! Jag gjorde verkligen noll saker här, bara vilade. Det var så skönt, men också långtråkigt och astrist att inte kunna äta någonting. Men på söndagskvällen blev det bättre, och tur var väl det! För på måndagen var det nyårsafton! Gulle Harriet. Stockholms sötaste unge. Jag var så pepp. Så glad att få vara med dessa kompisarna! De är så fina. På kvällen drack vi ju drinkar och åt middag på Mäster Anders. Vill gå dit snart igen! Vill bli stammis! Dagen efter hängde jag i soffan. Var mystiskt sämre igen då, hehe. Så medan Pontus hämtade Lynn i Strängnäs drack jag en liter smoothie under gosfilten i soffan och fortsatte att kolla på Poirotboxen. Dagen efter, alltså i onsdags, promenerade jag till Gamla stan. Jag hade nämligen sett de här två lamporna i Stadsmissionens skyltfönster och var sugen på dem till köket och Lynns rum. Men de var för dyra och lite fel i storlek och längd. Tyckte den här var fin. Älskar färgerna. Det är något magiskt med Stadsmissionen i Gamla stan. Jag blir kär i varje pinal. Finns inte en ful grej här. Som den här Karin Larsson-piedestalen. Hur underbar? Men mina ögon letade sig vidare till denna lampan. Den summerar exakt allt som jag vill att vår nästa lägenhet ska utstråla. Elegans, konstnärligt, tidigt 1900-tal, klumpigt hellre än sirligt och ljust. Sen mötte jag Amina och Harriet och gick till Moderna museets öppna verkstad med dem, Pontus och Lynn. Perfekt jullovsaktivitet för kreativa kids och föräldrar. Så fin dag också, blå himmel! Jag målade den fulaste bilden och lämnade kvar. Nöjd ändå. Detta kom jag hem med från Stadsmissionen. Lampan, såklart. Och en skärm som passar till som jag fick med. Fint med vit fot och cremefärgad skärm. I framtiden blir det nog en plisserad dock. Jag hittade också en 20-talssidenpyjamas till Lynn! Hur fin? Den sitter så skönt och han älskar den. Bättre än alla moderna varianter, förutom tvättaspekten då, hehe. Bästa dagen på veckan var dock igår. Då var jag på min 2-årskontroll hos min läkare Falken på Karolinska. Tycker så mycket om honom. Han sa att nu efter 2 år minskar återfallsrisken, för 80% av alla återfall hittas de två första åren. Det var så fint efter han undersökt mig och frågade hur jag mådde, och jag sa att jag var lycklig nu. Han såg genuint glad ut. Så bra att han opererade mig och att det är honom jag ska gå till i tre år till. Gissar att det är då jag blir friskförklarad. Eftersom Pontus hade feber följde Annaklara och en sovande Lynn med som support. Jag är ju så himla nervös innan, och efter var jag helt hög. Det är en otrolig känsla. Stod och kramade Annaklara ett bra tag när vi sa hej då och sen åkte jag hem och kokade makaroner till Lynn. Så som livet är. <3
