Okej nu blir det ett sista inlägg om amningen här, sen får vi gå vidare och jag kan visa lättsamma loppisfynd istället, sånt som kanske fler berörs och intresserar sig av. Men i detta hushållet, och i mitt huvud, är amningen en big deal just nu så därför måste jag reda ut det i text och sen kan man kliva ut ur den här amningsbubblan ett tag. Jag vill och har liksom aldrig riktigt velat sluta amma. Det är problemet. Det är alla andra som vill sluta amma åt mig. Jag förstår att det är mig det är fel på. Man ska ju inte vilja amma efter 1,5 år, det har jag förstått. Men min hjärna är antingen för slö eller för bestämd för att förstå att det är själva amningen det är fel på. För mig är det ju när vi inte ammar som tär. De tidiga mornar när jag säger nej till Lynn, det är då han skrikgråter sig röd i ansiktet och alla i huset måste gå upp. Det är då jag blir ledsen under dagen, Lynn blir personlighetsförändrad och huset förvandlas till krigszon känslomässigt. I somras när jag försökte sluta första gången höll det på i en vecka, sen orkade jag inte mer. Jag visste inte vem jag var, eller hur jag någonsin skulle orka leva utan att få sova eller ha det tyst igen. I vintras när vi slutade nattamma och amma till sömns (mellan 20-05, på dagen går han ju i förskolan och ammar inte alls) gick det bättre. Det tog fem dagar och sen hade han förstått att det var slut med tutte på natten. Men som igår, när Pontus hade somnat i soffan i vardagsrummet och det var tänt överallt, när jag vaknar och hämtar honom och Lynn väcks redan vid 01. Ja då är det för jobbigt att börja morgonamningen och dagen. Efter tre timmars sömn. Men nu är det så här att vissa grejer handlar liksom inte om det man egentligen tror. Det kanske inte är amningen? Det kanske är jag som inte vill släppa taget om min bebis? Och nu är han ju ingen bebis längre, han är ett barn. Världens gulligaste unge. Och vi kommer få en fin kontakt vare sig vi ammar eller inte. Finns det någon chans att jag får sova gott vill jag ta den, och samtidigt vet man ju såklart aldrig hur någonting blir. Han kanske inte sover gott om natten även om han inte ammar, men det kommer inte komma ett bättre tillfälle än detta och jag kanske aldrig blir säker. Så idag är det vi som åker på loppis, sen Visby och köper en pump. Jag berättar hur det går såklart, vare sig ni vill det eller inte, hehe. Men nästa gång vi hörs så är det om något annat. Något lättsammare. Loppisfynd och lata dagar. Lovar. Nu har min familj åkt hem, det är bara vi och Gotland. Ett snöstormigt och vackert Gotland. Tack snälla för alla kommentarer och att ni engagerar er så. Jag vet att ni vill väl och är min kompis på internet. Det är därför jag vågar vara så öppen, så bar. Vet egentligen inte varför, kanske är det luften. Kanske är det bara sån jag är. Puss.
