Då fortsätter vi följetongen där jag går igenom mitt liv de senaste tio åren. Tack gud att man bloggat så länge, hade inte kommit ihåg en bråkdel av allt om jag inte hade bilder och texter till. Men nu så. Jag var 24 snart 25 och levde livet. Stora parallella känslor bredvid varandra, det ena dövade det andra och med ett starkt framåtdriv. Jag började året med att säga upp mig från mitt jobb som PR-ansvarig på Beyond Retro och nu var världen min. Nu var det upp till mig som frilansare. Pontus hade glasögon ibland och vi hade varit gifta i ett halvår. Jag började året med att vinna priset Årets look på ELLE-galan. Kände att det är nu det händer, kommer bli bra det här. Jag hade dessutom precis fått jobbet som programledare för webbsändningarna på Melodifestivalen, så nu började ett nytt liv på SVT där jag hängde runt i korridorerna och tog plats. Marie Serneholt var programledare och ett sånt himla proffs. Innan jag skulle åka iväg på den sex veckor långa tv-turnen fick jag små cavaflaskor av mina kompisar som jag skulle ha med och dricka och tänka på dom. Minns att Pontus inte var superlycklig över att jag skulle vara borta så länge men jag ville verkligen göra det för mig. Jag firade med en Mulberry Alexa när jag kom hem. En designväska var den här tidens största goals-symbol. Nu är det nog boendet mer än garderoben. När våren kom åkte Pontus och jag på love trip till Paris. Vi hängde runt och tog bilder till nya appen Instagram. Hängde runt med våra parisiska vänner Anna och Sara som bodde där och gick på loppisar med dom. Tänk om man hade kunnat åka tillbaka till detta och fynda om! Bättre grejer. Det var den bloggigaste av tider. Det var enkelt att vara en berättare med bild. Ingenting behövde förklaras, allt skulle bara vara vackert och sagolikt. Mitt stammisställe var Kåken där vi hade klubb och Tranan. Vi kunde boka bord till 15 personer på helgerna och bara äta Pelle Janzon och dricka rödvin som att det var hundra år sedan och vi alla var författare. På söndagsmornarna bakisåt vi grillade mackor på Mellqvist. Kanske peakade i snygghet här?? Kanske peakade min inredningsstil i fulhet här?? H&M gjorde iaf ett fotojobb i min lägenhet för de tyckte den var perfekt till den nya cupcaketrenden. Mitt badrumsbord var alltså gjort av mosaik som min pappas assistent byggt. Men i vardagsrummet var det väldigt vackert och romantiskt jämt med klänningar och tyll överallt. Jag fick klippa Pontus då! Kolla vad liten och gullig! <3 Det här var året när jag försökte ta tag i mitt fotande och bli bra på riktigt. Övade på hemmafester. Och när mamma och jag åkte till Amsterdam bara hon och jag. Så fin min mamma. Brydde mig extra om henne här, för pappa hade flyttat och nu skulle de skilja sig. Minns den här dagen så väl. Pappa bjöd alla oss barn på en middag på Teatergrillen. Vi fick beställa från silvervagnen och så skulle vi prata igenom skilsmässan. Jag fick ett halsband också och allt var så himla himla sorgligt. Som en filmscen på många sätt. Det som kändes låg under och väntade. Jag tryckte bort alla känslor, det handlade ju inte om mig, klippte mig och färgade håret det rödaste som gick. Åkte på festival. Och började med personal shoppings med bröllopstema. Kanske det där med gamla brudklänningar kunde bli något? Jag köpte några stycken, så fick vi se. Och så såldes lägenheten där jag vuxit upp. Den finaste knäppaste lägenheten jag sett. Allt var skit. Jag visste inte riktigt var jag var på väg, vem jag ville bli och åkte till New York för att hälsa på Sandra. Jag kanske skulle få skriva en bok om vintage och ägnade dagarna hon var på kontoret med att spåna namn till den. Många pretentiösa varianter fanns på den listan. Retrospektiv, Om och om och om igen samt det som blev, Elsa Billgrens vintage. Jag fick mitt ansikte över hela DN det året. Kände att allt det röda var till för att ge av, visa upp. Någon form av rustning. Starkt citat fick jag till också... När det blev kyligare åkte vi ett stort gäng till Moskva där Daria bodde. Hon hade styrt upp en stor fest och det var en av de sjukaste resor jag varit på. Minns att man fick hålla i bildörren när man åkte svarttaxi så den inte ramlade av på motorvägen. Vi hade kul jämt och levde ungefär fem minuter i taget då. Året avslutades med att Pontus och Salem al Fakir skrev en bok om musik som sattes upp på Dramaten. Och sen var 2011 slut snabbare än jag hann blinka. Vad skulle jag göra nu? Hur skulle det bli med min familj? Vad ska jag jobba med imorgon? Ungefär så. Här kan du läsa om 2010
