Förlåt i förväg för mycket bilder. 2016 var ett sånt himla stort år. Ett år som smög fram, jag upplevde saker för första gången, började en stor inre resa och så avslutades året på ett fruktansvärt sätt. Men vi tar det från början: 2016 skulle jag fylla 30 år och hade precis berättat för er att Pontus och jag väntade en bebis. Jag var beräknad till den 13 juni och de första veckorna handlade allt om det. Jag plöjde varenda podd, One born every minute på Youtube och alla dokumentärer om bebisen i magen och förlossningen man kan tänka sig. Men samtidigt pågick vardagen där ute, folk levde på som vanligt och jag jobbade på TV4 med Äntligen hemma. ELLE-galan kom, som den gör varje år. Jag var så trött så trött och sov så fort jag hade en chans. I 30-årspresent fick jag ett par vintage Dior-örhängen av mamma som hon fått av pappa. Och inredde Lynns lilla hörna i vårt sovrum. I januari gjorde vi rutinultraljudet och fick reda på att det skulle bli en pojke. Vi visste redan då att det var en Lynn Bo Hansel de Wolfe. Det var en sån himla dröm att få vara gravid samtidigt som min fina kompis Daria. Vi sågs minst tre gånger i veckan, ibland varje dag, pratade och fantiserade om framtiden. Gick på gravidyoga ihop. I mars fotade min kompis Anna Malmberg mig hemma. Jag ville dokumentera graviditeten mycket och är så himla glad att jag gjorde det. Vi hittade en vagn på mammas vind som skulle bli Lynns bebisvagn. Jag minns att jag blev så himla ledsen när jag fick massa kommentarer om hur livsfarlig den var i galon och giftig för min bebis. Minns att jag var ultrakänslig för allting den här perioden och hade extremt starka beskyddarkänslor, men samtidigt tänkte jag aldrig på att vara mer privat och dra mig undan, jag var så otroligt glad och förväntansfull. Det var blandade känslor hela tiden. Sen berättade min bästis Annaklara att hon också var gravid, lyckan! Magen växte fort. Jag fick frågan dagligen om det var tvillingar jag väntade, nope. Bara en stor kille. När juni kom var jag sååå klar med att vara gravid, underhöll mig genom att hänga med kompisar. Här på Pelles svenhippa. Han fick akupunktur i ansiktet av Aminas pappa, ändå modigt! Pontus och jag tog tåget till Köpenhamn. Jag köpte lite fina bebiskläder till Lynn som visade sig vara dockkläder, hahaha. Jag hade iiingen aning om vad som väntade om man säger så. Tillbaka i stan. Redo att föda. Så vätskefylld. Unnade mig den här väskan på Judits. Sofia har berättat att hon var inne i butiken den dagen och såg mig när jag köpte väskan. Spooky på ett vis. Det var så varmt och jag hade svårt att röra mig. Lynn låg nämligen i säte så hela min tyngdpunkt blev helt skev. Men så i v.38 vände vi honom! Det var en otrolig upplevelse. Gjorde noll ont och efteråt kändes det som att magen blev fem kilo lättare. Jag fick till och med lite överskottshud. Så fel låg han. Det var sååå skönt att det gick. Jag har skrivit mer om det här om ni vill läsa. Sen gifte sig Pelle och Pauline. Det fanns inget att göra förutom att vänta. Och baka. och baka mera. Sista barnmorskebesöket, jag kunde bara ha den här stretchkjolen på mig. Var så redo att föda! Ville inte bli igångsatt, ville inte snittas. Jag ville verkligen vara med och uppleva det från start till mål. Och hade såklart ingen aning om att detta är nog det enda vi verkligen inte kan kontrollera, och ju mer man försöker desto svårare kanske det blir? Jag var så långt bort från en avslappnad trygg mamma man kan bli. Stod och stampade som vid starten på ett lopp. Ville bara köra, rakt in i kaklet. Jag var så trött på väntan, gick över elva dagar, gjorde två hinnsvepningar och när midsommar kom utan bebis tänkte jag att nu skiter jag i det här. Nu får han bara glida tillbaka ut i min kropp som i celler och så firar jag midsommar. Men visst hade magen sjunkit lite här? Och så var det. På natten efter midsommar vaknade jag av värkar halv två på natten och prick två dygn senare var han ute. Min förlossning tog 36 timmar av aktivt värkarbete och det var en upplevelse jag inte var förberedd på. Här kan ni läsa min förlossningsberättelse, om ni vågar. och så kom han. Jag födde honom i det minsta rummet på SÖS också kallat skrubben. Dit de tar gravida för undersökningar. Men det spelade ingen roll, jag hade bara ögon för honom och jag var så lycklig att det var över. Bruna ögon från start. Han var perfekt. Vi kom hem och jag var fortfarande i ett rus. Som när man går till jobbet eller skolan direkt från efterfesten fortfarande snurrig. På med rött läppstift och kläder och allt förutom den där smärtan och blodtrycket i taket och febern och ombyggnaden på SÖS och lastbilarna som låter så högt och in i normalitet fort. Men inget var som förr, vi åkte till landet för att svalka oss. Lärde känna livet med barn inne på olika omklädningsrum och offentliga toaletter i MOOD. Det var uteserveringarnas sommar. Ville äta upp. Bästisar från start. Jag gjorde alla de där sakerna jag haft som mål. Ligga på en filt under äppelträden på Rosendal med min bebis. Hösten kom och jag började jobba igen lite smått. Inredde barnrum och gjorde lite diy. Ammade i trapphus. Hösten var så vacker detta året. Vi checkade in stora vintagevagnen och åkte till Nice för sista sucken av sol. Där var det sommar. Tillbaka i Stockholm igen hade hösten kommit med full fart. I november döptes Lynn i Allhelgonakyrkan. Jag läste upp ett brev jag skrivit till honom som ligger i hans första år-bok i väntan på att han ska bli stor. Detta var också andra gången på hela detta året som jag träffade min pappa. Jag började känna mig som mig själv igen. Ljuden där ute på gatorna var inte höga längre, jag kände mig mjuk och bra som mamma, att jag klarat det. Den första jobbiga fasen där man inte vet vad som är vad. Nu skulle det bli snällt och enkelt framöver. Kunde livet bli bättre? Jag rös av lycka bara genom att skjuta den där vagnen framför mig, kände hur allt bara hade fallit på plats. Det var vi tre. <3<3<3 Men så kom december och jag fick tillbaka proverna från mitt rutincellprov och det visade grova cellförändrningar. Så knäppt, jag som tagit alla mina prover och aldrig haft någon förändring? Jag gick på återbesök och ett till. Fick göra en sövd konisering och kände hur den där trygga magkänslan började försvinna mer och mer. Kunde det verkligen vara? Kunde det vara cancer? Nej. Inte möjligt. Eller? Kanske får man inte ha det så här bra? Kanske är det nu det tar slut alltihop. Jag fick sex månader med mitt barn och nu ska jag dö. Han kommer aldrig minnas mig, jag kommer aldrig få se hans tänder eller höra honom säga mamma. Jag fick detta, nu ska det tas bort från mig, och jag ska tas bort från honom. Det var den värsta julafton jag haft i hela mitt liv. Jag var helt i chock, kunde inte ta in. Men visste det redan ändå såklart. Jag har alltid haft en stark magkänsla. Jag kunde läsa de där blickarna i gynstolen när de fundersamma barnmorskorna och gynekologerna funderade på vad de såg. Och på annandagen 2016 fick jag veta att jag hade livmoderhalscancer. Här kan ni läsa om tidigare år: 2010 2011 2012 2013 2014 2015
