Jag gjorde ju aldrig klart min summering av mitt 10-tal utan slutade när vi kom till 2017. Kanske behövde jag lite glad jul? Men det är många som sagt att ni verkligen uppskattar bildserien så nu är det dags att bita ihop och ta tag i de sista åren. 2017 var ju det absolut värsta året i mitt liv. Men också mitt första hela år som mamma. Man kan säga att slutet på 10-talet var då jag pånyttföddes. Jag vill inte längre leva halvdant och i rädsla för att inte räcka till, jag vet att jag räcker till bara genom att finnas. Det är då jag finns som mest. Men vi tar det från början. Så här var mitt 2017: Ganska omedelbart efter att jag fått min diagnos livmoderhalscancer på annandagen 2016 sattes jag i ett system för att ta reda på vilken behandling jag skulle få, och så löpte januari på. Både Pontus och jag tog ut alla våra dubbeldagar och så blev jag sjukskriven och så tillbringade vi all möjlig tid tillsammans. Jag gjorde magnetröntgen och röntgades med kontrastvätska för att se om tumören hade spridit sig och sen blev jag undersökt sövd igen. Hela januari var en enda resa fram och tillbaka till Radiumhemmet på karolinska, väntrum med hela familjen med. Lynn fick följa med överallt och vara nära. Sen fick jag veta att jag skulle operera bort livmodern, äggledarna och alla lymfkörtlar i höften dagen före min födelsedag 31 januari 2017 så det försökte jag förbereda mig mentalt för. En jobbig grej med att vara sjuk är att livet pågår som vanligt där ute och dagarna går. Jag gick på ELLE-galan för att försöka få någon form av gnista eller andningshål men det fungerade såklart inte så bra. Allt som kändes okej var att vara nära Pontus och Lynn. Det var det enda som höll mig över ytan. Jag berättade inte så mycket på bloggen om vad som hände, det gick liksom inte att formulera dödsrädslan i ord. Men på min födelsedag det året skrev jag ett inlägg om att jag opererat bort livmodern. Den här bilden är dock från min sövda undersökning 12 januari som ni ser står det skrivet på tejpen. För på min födelsedag var jag helt utslagen och knappt kontaktbar efter operationen. Jag minns så tydligt hur jag står i min ullkappa på parkeringen utanför Karolinska i bara sjukhusklänningen med en kateter hängande ner ur mig ner på benet. I bara ben och Uggs. I väntan på en sjuktaxi. Jag kände mig så ynklig då. Eller på återbesöket när jag skulle lära mig kissa själv och sköterskan frågade om jag var med eller utan livmoder, för att kunna ta rätt ultraljudsmätare för att se om jag lyckats gå tillräckligt på toaletten. Då bröt jag helt ihop. Men jag gjorde mitt bästa för att komma tillbaka till livet efter allt. Tog mina sprutor i benen varje dag mot blodpropp och åt mina superstarka värktabletter. Fast bara exakt så många som jag fick. Kvarten innan nästa kur var olidlig. Efter att ha varit tippad så länga på operationen var jag helt mörbultad i kroppen. Men så på alla hjärtans dag, två veckor efter operationen, var jag stark nog för att ta en promenad och kände hur rosigheten var tillbaka på mina kinder. Jag köpte världens största bukett. Nya sängkläder och gullig body till Lynn, sånt som gjorde mig glad. Och jag vågade gå ut bland folk och möta världen igen. Fastän jag såg fler gravidmagar, livsglada människor och kunde absolut inte våga öppna upp mig för någon än. Efter två veckor ringde min läkare Falken mig när jag var i Strängnäs och berättade att de inte hade hittat något i mina lymfkärtlar och att jag var färdigbehandlad. Den bästa nyheten jag hade kunnat få. Så det gjorde våren ljus. Jag var inte sjukskriven längre och vågade börja jobba igen. Ville att livet skulle bli som vanligt. Jag var inredare på Äntligen hemma och fick göra om vackra vardagsrum vid vattnet. Mysiga läsrum. Med brokiga mixade stilar. Nytt och gammalt. Tillbaka i ateljén. Jag fick ofta kommentarer om att jag var så fin och smal nu, men vågade inte berätta att det var för att jag haft cancer och opererat mig så det inte gick att äta av smärta. Det är mycket man inte vet om människor. Påsken kom och jag var tillbaka på värktabletterna igen. En av mina tänder i underkäken som krossats i bilolyckan jag var med i som 10-åring hade äntligen gett upp och det var bara att rotfylla. Jag var så trött på läkarbesök nu. Vi åkte till Göteborg på familjehelg. Jag var med Johanna när terrorattacken på Drottninggatan ägde rum, kommer alltid att minnas det. En favoritdag det här året var när jag fick min födelsedagspresent i efterskott av mina bästisar. En dag på Escape stories!! Nu har vi gjort alla uppdrag så frågan är var årets present blir? I maj bytte Pontus om bakom en bukett. <3 Jag träffade pappa för sörsta gången på så himla länge. En första av många som skulle bli fler. <3 Vi åkte till Lissabon. Men var lite distanserade i huvudet, för vi hade nämligen köpt ett hus! Pontus hade åkt ner till Gotland några veckor tidigare alldeles själv för att titta på det och sen en dag i maj vann vi budgivningen på vad som skulle bli en av våra käraste platser. Världens finaste vita kalkstensdröm i Alskog på Gotland. Vi tillbringade försommaren hos Helena på Öland. Planerade vårt eget sommarhus. och sen i juni åkte vi med massa kompisar till Villa la Madonna i Toscana! Den här platsen kan jag verkligen längta tillbaka till. <3<3 Bästa livet. Vi firade en röjig midsommar i Cap d'Antibes. och Lynn fyllde 1 år! 1 juli fick vi flytta in i vårt hus. Allting blommade och var nytt. I köket fanns fortfarande bänkskivan kvar. Jag köpte all inredning på loppisar, här står sängen nu. Soffan hittade jag på Blocket och klädde i linnetyg från Bemz. Ljuset var helt otroligt. Som en klocka går det genom huset. Vårt sommarparadis! Men det var inte så rosenskimrande som jag känner det nu. I början var det riktigt kämpigt eftersom jag fortfarande var skör efter allt. Mitt hopp om lycka låg i huset och det var för tungt att bära. Jag hittade fel i allt, oroade mig och minns en scen speciellt där jag tappar ett loppisfyndat fat i golvet som går sönder och det brister för mig. Man kan inte hela en människa med ett barn, ett hus, en dröm. Bara genom att sörja, läka och våga känna klart. Det blev höst och Lynn blev större. Vi åkte till Nice och hyrde ett hus med Pontus familj. Jag inredde mitt sista jobb till Äntligen Hemma och fick ett telefonsamtal om att det var över. På en dag var det slut. Tio säsonger hade jag gjort då. Vi åkte tillbaka till Gotlandshuset två vändor den första hösten. Lynn kunde gå stadigt nu och vi hade en trädgård att ta hand om. Jag vann årets veteran på Influencerpriset. Skolade in Lynn på förskolan. Firade fars dag, och sådde ett tv-programfrö i en programutvecklare på Mastiffs huvud med denna bilden. Sen träffade jag en ny kompis och kollega! Sofia Wood! Här är första gången som jag är hemma hos henne, och här berättar hon också att hon är gravid med Selma. Vi hade setts en gång på Riche och ätit lunch och nu bestämde vi att vi skulle starta en podd tillsammans. Men Sofia var anställd och än var det en lång bit kvar tills Billgren Wood verkligen blev till. Vi hade avslutningsfest för Äntligen hemma och det var känslosamt. December kom och mamma och jag åkte till Paris. Och så var det jul igen. Ett år sen jag blev sjuk. Med hela min familj hemma hos mig, som jag alltid drömt. Så mycket som hände under detta året. Framför allt utkristaliserades vad som är viktigt. Vilka som verkligen betyder något. Det försöker jag tänka på ofta nuförtiden. Och Pontus påminner mig. Det är vi tre. Och vår stora familj. Tillsammans. För alltid. Vi ska ha så himla roligt! Vi ska få vara med varandra. Klart slut från 2017! ✨ Här kan ni läsa om tidigare år: 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016
