Välkomna till mitt sommarställe och den här prunkande junidagen där vi ska äta en perfekt trerättersmiddag tillsammans! Det är eftermiddag, vid fyrasnåret, och hårtopparna är fortfarande blöta från dagens bad i havet, ur högtalarna skrålar Pontus jazzplaylist Jazzagenturen (samma som jag födde barn till) och i de flortunna kristallglasen har champagne precis hällts upp på is. Åh vad trevligt vi ska ha! Jag har på mig den här vita blusen. Eller kanske den här beigea linneoutfiten med sandaler? Eller vänta, nej den här svindyra klänningen från Horror Vacui och superlyxiga beigea strappy sandalerna till. I min väska ligger kärleksbrev från Lynn i form av teckningar med huvudfotingar med glasögon och hatt samt kvällens musikquis som jag har förberett. Men innan resten av gästerna kommer tar vi en sväng med cykeln och plockar lite lupiner borta på ängen. Det är nästan som att man gör en god gärning för naturen när man plockar dom. Plus att de är det vackraste i vas i juni. Vi går bort i trädgården en bit till växthuset där vi ska äta middag. Dags att duka! Så här ser vårt bord ut. Ett gammalt långbord i vackert trä. Vi ska ju äta trerätters så det är på plats med en duk. Det blir till och med handtryckt idag. Det blåvita temat fortsätter i servetterna som är randiga. Vi tränger ihop massa Malawistolar runt bordet. Och fyller dom med mjuka kuddar från Helle Thygesen. Vackra bestick från Artilleriet. Och brokigt franskt porslin. Undertallrik och salladstallrik såklart. Små barnplockade buketter i gamla sherryglas lite här och var på bordet. Innan middagen går vi ner till vattnet igen och doppar tårna. Det är så härligt med försommar och sena middagar. Det är fortfarande ljust fastän alla barnen har somnat. Nu kan vi äntligen äta. Många timmar av prat och mat har vi framför oss. Vi börjar med en persikosallad med burrata och chips med smetana och löjrom, som när matproffset Sofia Wood dukat upp. Jag tycker bäst om när rätterna går in lite i varandra, så utan att det är avdukat eller med lång väntetid mellan det som känns som förrätt men som egentligen bara är snacks och sallad så kommer pastan. Varm, superkrämig, syrlig och ljuvlig. Pasta al Simone, på Molly Baz vis. En enorm tallrik, kanske en gammal spilkum, serveras den i. Och precis som i Italien, att när man inte tror att det går att få i sig något mer så kommer kakan in. En pinjenöts och dulche de leche-kaka. Ett enkelt recept med bara sju ingredienser totalt så gör en vacker, söt och nötig kaka. En skopa vaniljglass till. Och kaffe, malet av Pontus såklart, i små koppar. Två varma kannor ställs fram på bordet. Så härligt att ha två snarlika hemma så man kan göra två på samma gång. Och här, med utsikten över trädgård och surrande knottsvärmar, daggigt gräs och hela resten av sommaren pratar vi bort natten. Disken tar vi imorgon. Puss. 🍃 Ps. Kika in inne hos Johanna Bradford för hennes version av #torsdagsdrömmen och glöm inte att dela dina tankar på vad du tycker är den perfekta trerättersmiddagen. Nästa torsdag kommer en ny dröm som Johanna och jag kokat ihop. Tills dess hittar du alla bilderna i min Pinterestmapp Den perfekta trerättersmiddagen.
