Då var vi här igen då, en ny tisdag - välkommen hem till mig! Förra veckan var full av fest kan man säga, men tyvärr glömde jag fota det mesta, så här kommer lite förberedelser jag gjorde istället. Jag tycker det ofta blir så nuförtiden, att man är med om grejer som liksom bara rinner förbi som en stor fors. Eller så är man med om saker för mycket så att det känns som att världen bredvid står helt still. Antingen eller så står fomon ständigt bakom hörnet och hotar. Vårens buketter är över oss, även om vädret inte hängt med riktigt. Den här är så bred att den tar upp hela blickfånget i kameran! Det tar många års övning och erfarenhet att veta var på golvet man ska stå för att objektet ska hamna precis i mitten. Den här dukningen kallas "false flag". Med servetten uppochnedvänd insinuerar man att ens gäst egentligen är någon annan än den man bjudit, alltså utklädd. Om gästen sedan beter sig otrevligt eller blir för full kanske man beskyller en vän som egentligen är oskyldig. Det är känsligt sånt där, viktigt att man har koll på sina sociala kontakter och inte lämnar någonting åt slumpen. Dagen därpå skulle jag packa till Paris, och då är det viktigt att packa SKOR! Jag brukar packa måttligt, men så att jag ändå är bekväm med att visa upp mig i olika sammanhang - tofflor för hotellrummet, Chanel för Chanelbutiken osv. Här har jag gjort ett litet urval. Tänker du som jag så checkar du in en väska med skor, en väska för att kunna fylla med shopping och that's it. Tyvärr är mina converse trasiga eftersom någon satt ihop dem med en dubbelknut, annars hade ju de varit supervåriga i Paris såklart. Utanför mitt ateljéfönster på konstakademien finns en liten backe man kan åka stjärtlapp nedför som är bara min. De glömde skriva med det i hyresavtalet, så jag ser det som en så himla fin bonus. Jag lärde mig åka när vi hälsade på några kompisar i Åre för några veckor sedan. Känns så himla fräscht och retro med vintersport! Här är min nya uppfinning på kockhimlen; något jag kallar "smoothie naturalé". Det går ut på att man äter smoothie-ingredienser som man alltså inte smoothiar. Testa nån gång, jättegott! Och ekonomiskt, följer man smoothie tillbaka i utvecklingen steg för steg så finner man till slut att man kan plocka smoothie direkt från träden och från marken. Det blir som en DNA-spårning från ett gammalt mordcase från 1980-talet. Jag inspireras mycket av true crime-serier är jag skapar mat, det ger mig frihet att kunna välja från ett fullt spektra. Det här är ändå killarna i mitt liv måste jag ändå säga. Varje morgon gör Pontus frukost till oss tre, var och en av oss lite annorlunda efter våra önskemål. Lynn tar ofta en skål med glass medan jag tar något lite mer stadigt. Utanför fönstret står träden ute på torget som de alltid har gjort. Utom innan stan var byggd, då stod de nog mer som på ett berg tänker jag. Fast då satt ju ingen här och såg på dem. Tankarna blir så stora ibland när de håller på så där. Här är vår parkering. Vi tänkte att det kan vara en bra investering ifall vi någon gång köper en bil. Jag har en parkeringsapp som jag förlänger parkeringen på hela tiden, så att ingen annan ska komma dit och ställa sig. Det kommer ju ändå ny inflation hela tiden, så det blir ju bara dyrare och dyrare ju senare jag börjar. En vacker dag kan jag nog sälja parkeringsplatsen. Dyrt, till nån rikis. När jag kom hem hade nya numret av WAWEPLY kommit. Ser alltid fram emot varje nytt nummer! I den kan man titta på bilder om hur det var förr i tiden. Man ser att det är förut på den avskavda färgen på bordet, och på att barnet bara får guldregnbuskar till middag. Man hade också en fint målad dopfunt på alla bord där man kunde döpa små undulater och kattungar om man ville. Har ni tänkt på att man aldrig ser undulatungar i ZOO-affärer? Var kommer de ifrån, föds de i det fria för att sedan emigrera in till stan, eller hur funkar det? Ibland tänker jag att vi är undulaterna och lägenheterna är våra burar, och sen sitter vi där i vår livslögn och bara piper till i kontaktsökande till varann, desperata att bli förstådda. Ja , det är ingen munter och frisk hjärna skulle ni nog tycka om ni fick gå runt i den en dag eller två. I förra veckans avsnitt av vår podd poängterade jag att jag fortfarande är den enda jag vet som brukar hänga upp klänningar på väggen som konstverk. Jag funderar på att installera någon liten hiss under så att det är enklare att sätta på sig den, att man bara åker rätt in i den underifrån menar jag. I fredags åkte jag till matateljén i gamla enskede och firade att vi var klara med Carl Larsson-boken, Mira, Bea & jag. Jag hade klätt ut mig till rosen på en prinsesstårta för att fira. Hej [hjärtemoji]. "Fånga ljuset" är en lek som Lynn har lärt mig som han i sin tur lärt sig i skolan. Den går ut på att man går omkring tills man träffas av en solstråle, vilket gör en förstenad. Så står man så tills solen gått vidare (eller ned om man står på en öppen plats), och man inte är förstenad längre. Skitdum lek tycker jag, man missar ju hela dagen?!? Men deras tidsuppfattning är ju lite annorlunda än vår. Herregud, nu blev jag lite nostalgisk. Här är dom, mina fin-fina vänner Mira & Bea som fotar och formger mina böcker. Älskar dom, det är mina homegirls. Allt på matateljén är så fint, och så dukar de som förr i tiden inuti skåp. Man satt med huvudet inåtböjt typ och åt med 3-4 gafflar i varje hand som Wolverine eller Edward Scissorhands. Hemma igen satt jag en stund och kollade in i min nya Svenskt Tenn-spåkula. I den kan jag se alla vintagetrender som kommer komma upp de närmsta åren. Som värsta Batman-superskurken tänker jag på mig själv. Har jag sagt att jag har världens sämsta lokalsinne? Så sådan här skyltning är oerhört svår för mig. Får jag problem med oförutsägbar eller motsägelsefull vägledning brukar jag köra tricket att jag spelar upp en liten dialog inuti mitt huvud där jag rollspelar de olika skyltarna. Det är busenkelt och kan gå typ: "Hej, jag heter sko och nyckel, jag ser att du minsann vill in och dricka vin." "Men hur ska jag göra det, det här är ju en skoaffär." "Jo, det brukade vara det men nu är det en restaurang, de har bara behållt skylten för att den är lite kult." "Men jag har ju så smutsiga kläder." och så bollar man så lite fram och tillbaka tills man ger upp och går in. Det får väl antingen vara dags att dricka vin eller lämna in smutstvätt nu, bra oavsett vilket tänker jag. Här är Siri Barje, den av mina kompisar som är kanske bäst på att beskriva mat. Som visionär är hon även en stor förebild för Pontus då han en gång bevittnade henne salta lättsaltade chips, en riktig aha-upplevelse. Trender i vinsmaker förändras ständigt, och då menar jag inte själva smaken utan hur man beskriver den. Nu när man sett vin smakas på ett tag krävs helt andra formuleringar för att verka smart och ha nåt nytt att komma med vid vinprovningen, vilket kan ge sig uttryck i meningar som: 'Glasskärvor i tandkött, blodsmak och tuggummiarom efter tjuvrök. Längtar efter våren, blir lite kall efter att ha lufsat runt ute bland löven. Som en otvättad jordgubbe som är lite sandig, lätt dusch av hundpiss på en snödriva. Mm, det blir gott. Blubb-blubb-blubb-blubb. Lammvin fick avsluta veckan som har varit så himla fin och utvecklande tycker jag. Hoppas ni får det lika bra och inte rinner bort i det här jäkla slasket. Vi hörs sen ok!
