God morgon fina ni! Det är verkligen mycket stort som smått som surrar i huvudet så här med prick en vecka kvar av Gotlandslivet. Det är kanske det skönaste med att vara här så länge, att zoona ut från sitt ego och titta på små och stora saker. Precis som varje år blir jag sugen på riktigt enorma förändringar också. Vill kasta mig ut! Så det första jag ska göra när jag kommer tillbaka till stan är att ta kontakt med en kostymör och fråga om jag kan få assistera på något sätt. Kanske får jag napp? På det sättet kanske jag märker om det är den banan jag ska gå, tills ansökningarna öppnar på Uniarts som vore så himla himla roligt att gå. Jag känner mig så naken och blottad när jag berättar om mina framtidsplaner. Som att det är att jinxa samtidigt som det är att visa sitt innersta. Men jag tror på att allt har sin gång och är det meningen så är det meningen. Det vore så himla himla roligt bara, vi får se var den här drömmen tar mig. Smått då? Jo härom dagen när jag sprang på grusvägarna här bakom huset satt en enorm örn på vägkanten och när jag fick syn på den, bara någon meter från mig, lyfte den och tog av mot himlen. Det var en helt sjuk naturupplevelse. Jag var tvungen att stanna och bara titta på den enorma fågeln som jag haft så nära. Igår flög draken (eller är det viggen?) över oss på stranden. Lågt och dundrande. Håret på mina armar reste sig och samtidigt som jag känner mig så otroligt fånig över att imponeras av ett stridsflygplan (vem är jag ens?) så kände jag hur ruset översköljde mig för första gången på länge. Som jag saknat det. Ruset av spänning. Det är helt enkelt snart är det höst-känslor. Jag är redo för en jobbtermin, för alla roliga projekt, för att äta acai bowl, köpa gym-kort, klippa lugg och så har jag kommit på en till grej jag vill börja med i stan. Hänga mer med kollegor. Och då menar jag inte andra influensers nödvändigtvis, för bara för att vi har samma titel är vi ju inte lika, eller gillar samma saker. Igår när jag hängde med Bea som formgivit min bok insåg jag hur lika vi är. Att vi är sugna på samma saker, drömmer om att se samma grejer, upptäcka och skapa. Hon jobbar med The Way We Play och som AD, så vi har inte samma jobb, men vi kan göra liknande saker för att jobbet ska bli kul. I höst vill jag träffas, planera, skriva listor på saker man kan göra, upptäcka och se. Det finns fortfarande platser i Stockholm jag inte varit på, museer som bara står där och väntar. Det känns som att en vind av öppenhet och ja-sägande rör sig mot oss och att jobba gemensamt och inte bara sträva mot framgång för sig själv är den nya trenden, thank god. Det finns så många kloka huvuden att slå ihop och fina nyskapande saker att göra. Ensamjobbets tid måste få vara över snart, jag längtar efter att inspireras av andra människor och träffa nya kollegor. Sluta jämföra mig och sätta in mig själv i ett fack. Allt är möjligt känner jag i augusti, efter att örnen startat vid min sida och viggen dundrat över mig. En annan grej som varit underbar den här sommaren är hur nära jag kommit Nikita. När vi skaffade hund i vintras var det slaskigt och rutinmässigt. Det var såklart så himla mysigt med en valp innanför jackan på söndagspromenaden och vi märkte nog snabbt att den här dynamiken fungerade super för vår familj. Mira är väldigt gammal nu och rör sig inte alls mycket. Förra sommaren gick hon iallafall ut då och då men den här sommaren har hon mest legat på sin fåtölj på övervåningen och jag vet inte hur många år hon har kvar. Katter kan ju iofs bli 20 år, men Mira är 17 och det är ju väldigt gammalt det också. Men Nikita har växt så himla mycket den här sommaren. Njutit av naturen och vi har njutit av honom. Han och jag har haft en fin kvällsritual där vi tar en promenad bara han och jag vid solnedgången och sen leker och jag kan verkligen säga att jag älskar honom. <3 Jag har genomgått ett skifte också. Efter flera år av att inredning har känts som det roligaste och mest inspirerande kanske jag är på väg tillbaka mot mode. Där allt började. Kläder kan vara så mycket, jag längtar efter ateljén och brudprovningarna. Efter att få vara nära tjejer som litar helt och fullt på mig, klär av sig och står som blanka blad i min ateljé och bara litar. Det är så himla skönt och verkligen en motpol till hur jag ofta upplever att internet kan vara. Jag jobbar ju mycket med den här bloggen (som ni vet hehe) och min Instagram, men det finns alltid en sköld uppe, som jag gärna vill riva. Det handlar bara om rädslan av att göra fel för det är helt oacceptabelt idag. Vi måste vara perfekta, det finns inget utrymme för fel och det är allas ansvar att putta varandra åt rätt håll, eftersom det är en gemensam sak. Om ett år är det val och då kan vi ju verkligen göra skillnad där det behövs. Jag vet vad jag ska rösta på och var min hjärtefråga ligger. Även om inte alla punkter passar in på det jag tycker är klimathotet den största frågan just nu, och allt annat ser futtigt ut bredvid. Jag blir livrädd när jag tänker på vilka typer som sitter på makten idag, hur politiker skämmer ut sig och beter sig helt sinnessjukt. En Toblerone är inget om man jämför med hur folk tänjer på gränserna idag. Det är så sjukt att vi sätter högre krav på varandra än på de som faktiskt har makten att göra konkret skillnad. Men åter till ämnet. I ateljén är vi bara vi, rena i sinnet och öppna. Nakna. Det är så fint. Det är ett fysiskt möte och alla sköldar är nere. Vi hjälps åt. Jag älskar verkligen det. Skammen släpper. Jag är bra på något och jag kan hjälpa till. Det är en fin känsla. Jag längtar efter att få vara tillbaka igen. Lynn har blivit stå stor. Det här tror jag har varit en underbar sommar för honom. Massa tid med bara oss och massa lek med kompisar. Ett långt ihållande sommarlov utan fläng, så som jag drömde om att kunna ge mitt barn. Jag har länge haft lite sorg och ångest över att han ska vara ensam, det finns en så himla stark bild av att det är synd om ensambarn. Eller endabarn som man säger numera. Men jag vet inte. Jag ser Lynn och jag ser att han har allt. Han är lycklig, man ser det i hans ögon. Han kallar sig iofs storebror och det blir alltid knepigt att förklara för andra föräldrar som frågar var hans småsyskon är, heee, men det är för att hans bästisar blev det när de var fem och han är ju också fem så då är han också storebror tycker han. Stor. Nu blev det en himla massa babblande men jag hoppas att ni orkar med det. Jag känner de där sista flämtande sommarkänslorna inom mig, snart kommer hösten och då har jag väl glömt bort örnen och drömmen om att bli kostymör och så bara rullar hjulet igen. Men idag, fredag, är allt möjligt. Puss! I collaget, saker som inspirerar mig just nu. Christian Ravnbaks fantastiska blomsterkreationer, Sophie Bille Brahe x Cecilie Bahnsen, brun inredning med studiokänsla, Georg Jensen, familjen, hus, Diego Giacometti och Helle Thygesen.
