God morgon gullisar! Nu tänkte jag att vi skulle kika på 12 plagg i min garderob som är mina absoluta favoriter. Jag myser när jag tänker på att jag ska få ha dom på mig. Som små poem, kärleksbrev och älskare i klädform. Jag jag verkligen bli lycklig av ett vackert klädesplagg. Speciellt av dessa då: Först ut är min allra första klänning av Cecilie Bahnsen. Jag köpte den i somras på 60% rea för att ha en passande klänning att bära på bokomslaget. Jag tittade på den många gånger och slog till slut till. När den landade på Gotland var den ännu vackrare än jag någonsin kunnat föreställa mig och den satte definitivt igång en farlig besatthet av klänningar som konstverk framöver. Att en modeskapare kunde se exakt vad jag tycker om och göra den perfekta klänningen för mig? Är vi samma person? En modeskapare som förstår det där exakta läget mellan söt och dramatisk. Det är lyckligt och sorgligt på samma gång, så som jag känner mig och som omgivningarna får mig att må,. Mira fotade mig i klänningen i juli i vår trädgård på Gotland. Lätt, luftig, puffärmar, ett snitt som gör den högre bak än fram och så knyt i nacken. Den perfekta sommarklänningen. Jag bär den jämt. Ett annat plagg som jag definitivt skulle rädda ur garderoben om den började brinna är den här förklädesklänningen som jag köpt på Stadsmissionen. Det är mitt go to-plagg som jag alltid känner mig fin i oavsett dag. Under den ser vi det tredje plagget på listan. En ganska oansenlig vit blus från Zara som jag köpte när jag var gravid med Lynn men som har blivit den mest klassiska vita blus jag älskat i många åt. Bomull, perfekt ärm, modell, allt. Förutom att jag nu haft den så mycket att den är svår att få ur svettlukten från. Ett vårprojekt hör jag. Fjärde plagget har Mira också dokumenterat för prick ett år sedan. Det är en rejäl bomullsklänning med puffärmar från ekologiska märket Story MFG. Jag hittade varumärket som syr upp sina kläder i Indien till haute couture-löner, på Holly Golightly i Köpenhamn och blev kär. En av de första klänningarna jag såg som hade den här överdimensionerade siluetten. Nu är det en stående favorit här hemma. Så rejäl i tyget att den kan användas och slitas fritt. Plagg nummer fem har Mira också dokumenterat. Det är den perfekta lilla svarta som var min andra klänning från Cecilie Bahnsen. Precis som den första fick jag dåndimpen när jag hade den i min hand. Kunde inte förstå att så här fina kläder kunde göras. Jag känner mig inte snyggare i nåt tror jag? Den här klänningen liksom förändrar min personlighet. Jag blir en cool, sexig, avslappnad, rolig och spännande person. Känner livet i och framför mig. Det är ett plagg som inte behöver någonting extra. Jag har ingen bh under ens, det är bara klänningen. Plagg sex i favoritskalan är också en Cecilie Bahnsen-klänning. Den vackraste silvriga drömklänning man kan tänka sig. I tyg tunt och frasigt som silkespapper. Lätt som en fjäder. Med en skärning som påminner om svunna tider. Plagg nummer sju hänger inte i min garderob så den kanske är fusk men det kändes bra att välja en klänning från ateljén också. Det här är inte den äldsta, men den viktigaste för min verksamhet eftersom nästan alla brudar som kommer till mig faller för den. Här testar Petra den inför sitt bröllop. Det är en amerikansk bröllopsklänning från tidigt 1970-tal. Jag tror det för rörelsen, den raka siluetten som samtidigt är väldigt flow och feminin som många faller för. Den får bli symbolen för hur vintage kan vara tidlöst och enande för kvinnor. Hur vi också tillsammans kan njuta av samma klänning om och om igen, dela och ta tillvara på skatten. Klänning nummer åtta är en vintageklänning i bomull från 1950-talet som jag tror att jag köpte någon gång under mina år på Beyond Retro. Den betyder mycket för mig för jag hade den på Palma-resan när Lynn blev till och sen även av en slump när jag åkte in till BB för att föda honom. Lite längre upp i midjan då. :) En klänning som följt med mig i livet och ger mig massa känslor när jag har den på mig eller ser den swisha förbi i garderoben. En annan klänning i min vintagesamling som jag älskar är den här oansenliga saken. En amerikansk bomullsklänning jag köpt på Beyond Retro som verkligen inte är speciell eller riktigt vacker heller om man tittar nära. 1970-tal och enkelt hemsydd. Men jag har haft den på några av mitt livs roligaste kvällar. Om jag inte vet vad jag ska ha på mig en sommarkväll och tar på mig denna blir det en bra kväll. Jag kanske bara vågar vara mig själv lite mer i den än i andra? Kanske för att den är kortare, kanske för att det ett långt tag var den enda klänningen som inte smet åt i midjan, liknande de som jag bär nu. Klänning nummer tio är en vintageklänning från 1950-talet som jag tyvärr inte kan ha. Den är en storlek för liten. Men den hänger där i garderoben och visar exakt allt som jag tycker är vackert med en vintageklänning. Den är perfekt. Ge mig en toscansk sen eftermiddag, ett glas rött, en cykel, sandaler, en grusväg och det är drömlivet i denna klänning. Köpt för en hundralapp på Stadsmissionen men den känns som det lyxigaste man kan komma på i ens hand. Klänning nummer 11 är en svart/vit vintageklänning från 1980-talet som jag köpte till ELLE-galan 2010. Då vann jag Årets look, var nygift, 24 år och hungrig på livet. Samma klänning hade jag nio år senare när jag vann ännu ett pris på galan som Årets influenser. Ett ord som inte alla tycker klingar härligt, men oavsett tänker jag på hur himla roligt och underbart de här åren med mitt jobb har varit. Allt jag fått möjligheten att göra, lära mig, skriva fota, vänner och personer jag mött, insikter jag fått och alla möjligheter som finns framåt. Slutligen och sist i ledet har jag satt min vackraste klänning. Mira fick med den på foto när vi var hemma hos mig en gång. Den här puderrosa drömbakelsen är en av de första vintageklänningarna som jag köpte som 20-åring när jag tänkte starta min business som vintageentreprenör. Ganska ensam i mitt segment och med drivor av gamla brudklänningar på loppisarna som ingen ville ha. Jag köpte den för 800kr, lika skör som vacker. Trasig på sina ställen, med tusen lager tyll. Enkel och överdådig på samma gång. Åter igen den där balansgången mellan lycka och sorg. Kanske det jag letar efter i det mesta jag gör, skriver och tittar på och bär? Det måste ha med historien att göra. Att de påminner mig om något mänskligt med alla sina sår och revor. och samtidigt något överjordiskt magiskt. I hopp om livets bästa kväll. Tänk om den finns kvar där ute. ✨
