Annons
Annons

Feud, mammas födelsedag, min egen champagne och lite tankar


 

Måndag igen. Jag är alltid peppad och full av kreativ energi i början på veckan. Nu sitter jag och redigerar mängder med bilder framför serien Feud. Har ni sett den? Handlar om Bette Davis och Joan Crawfords svåra relation tidigt 60-tal och hela serien är full av snygga gamla Hollywoodmiljöer och kostym. Plus exceptionellt skådespeleri av genierna ovan. Finns på Netflix, ett riktigt tips!

Annons

Denna veckans höjdpunkter då? Jo, jag ser mest fram emot ↓

→ Picknicklunch med Alice och Tove. Varför någonsin äta mat inomhus när det är så här fint väder hela tiden?

→ Mysfrukost hos Sofia. Varför äta frukost själv när man kan äta med en kompis?

→ Event på hotel Diplomat för mitt designsamarbete med Alexandre Bonnet där jag designat en presentförpackning. Så glad för detta roliga jobbet, och så lyxigt att få jobba med champagne och design!

→ Mamma fyller år. Vi ska fira med picknick, pga ovan anledning.

→ Lämna ut de sista bröllopsklänningarna och summera uthyrningen denna säsongen.

Jag funderar en del på det där med lycka och välmående nu för tiden. Jag tycker det är så svårt. Vet man om man är lycklig, eller inser man det först efteråt? Jag läser alla tacksamma, lyckliga inlägg på bloggar och Instagram, undrar om alla verkligen är lyckliga hela tiden eller bara aldrig skriver när de inte är det. Eller kanske är de som jag, inte riktigt säkra?

Hur känner ni? Vet ni när ni är lyckliga? Jag vet ju när det pirrar i magen av korta lyckorus. När jag får pusschockslust på Lynn, tittar på Pontus i skrynklig skjorta när han står i köket och fixar med nåt, när jag hittar en perfekt kjol på loppis, när man dricker det första glaset cava på en uteservering med en kompis. Men den där långvariga lyckliga perioden. Känslan av att allt är rätt. Har man den någonsin? Eller är man deprimerad om man inte är lycklig? Eller är man apatisk? Jag kan ofta känna mig tom nuförtiden. Jag är ju mitt i en sorgeprocess fortfarande så det är ju inte så konstigt. Men jag är lycklig också då och då. När jag märker det. Men där mellan är jag bara jag. Hur ska man beskriva det? Hur mår man då?

Kanske är det bara jag, eller helt normalt. Eller så lever vi i en digital värld där man ska vara så sprudlande glad hela tiden att man blir förvirrad när man inte är det? Eller så är jag förvirrad över att jag kan vara glad fastän jag också är väldigt ledsen.

Intressant med känslolivet ändå tycker jag. Och spännande att det är så svårt att känna sig själv, fastän jag är 32 och känt alla känslor man kan i livet hittills. Eller inte alls. Kanske dags för emotionell paus? Bara låta livet rulla på, inte ringa in det med en känsla varje sekund. Låta tiden gå och se efter sen. Då vet man ju säkert.

(0)
(187)
(0)
19 kommentarer | Translate
 

Annons


 
 


Annons

Laddar