Identitet har varit en av de där grejerna jag kämpat med hela livet. Jag har alltid känt mig jag-svag. Men på samma sätt så oerhört nära mina känslor. Min kropp säger liksom åt mig exakt vad jag ska känna när jag kliver in i ett rum, hjärnan hinner inte med. Men på samma sätt har jag format mig som en kameleont i olika sammanhang, snabbt anpassat mig och undrat - vem är jag? Det mesta av självarbetet kan ju rota sig i familjebilden tror jag. Visst, en viss del kommer från arv och gener. Men vem kan säga att det inte är vårt inlärda beteende, från födseln och hela barndomen? Vi tittar ju på våra föräldrar och hur de agerar, tonläge och kroppsspråk. Vi härmar och gör likadant. Vi blir till stor del våra föräldrar tidigt i livet. Jag har känt mig som mamma och pappa enda sen jag föddes, aldrig haft någon aning om vem Elsa är. Min barndom är ju lite annorlunda iom att mina föräldrar varit och är offentliga. Det tillför liksom en utifrånparameter som man vänjer sig vid som normal från tidig ålder. Det är ju ingen slump att jag också är offentlig nu. Kändisbarn blir ju ofta kända själva. Man gör som sina föräldrar. Men i all denna förvirring, som också grundar sig i oerhört starka karaktärer till föräldrar, tänkte jag försöka bena ut vem av dom jag är mest lik och varför. Kanske hittar jag mig själv, eller inte, någonstans där i? Eller mellan. Pappa. Har så mycket frågetecken om hans liv. Bland det bästa jag vet är att fråga honom om hans barndom och hur de levde. Om de knasiga familjekonstellationerna, om hans halvsyster, plastsyster, biologiska pappa, "riktiga" pappa, om Oma som flydde från Tyskland, om hur de bodde, om hans halvbror Mats, om allt. Om hans syskon som han fick reda fanns på när hans biologiska pappa dog. Om hur han var som barn. Hur ungdomen var. Hur det kändes att ha så himla bra frisyr, hehe. Allt är spännande. Jag är ju så lik min pappa. Samma ledsna stora blå ögon. Duniga blonda hår. Envis som en oxe, kreativ, älskar att ha rätt, gärna bestämmer allt jämt, har svårt att säga att jag har fel, rolig, teaterapa. Bär mycket inom mig. Ligger på golvet och kollar på tv, livsnutare som älskar att snacksa. Viktiga egenskaper! Pappa och jag var så tajta när jag var barn. Han var min idol. Ville vara i hans famn hela tiden, bli klappad av honom, ville göra honom stolt. Jag minns hur det kändes när jag kom in på Södra latin där han hade gått och att jag blev lika glad för hans skull som för min. Jag skulle också bli kreativ, det måste väl göra att han ser mig? Mina föräldrar. Så oerhört olika. Så himla snygga tycker jag. 10 poängare båda två. Mamma. Som jag också är så himla himla lik. Inte på utsidan då. Bara på ett ställe. Hakan. Pricken i hakan har jag fått från henne, kanske käklinjen också. Men mycket inuti. Känslorna. Upp och ner och överallt. Pepp in i oändligheten. En himla ork och kärlek till det gamla. Fynda på loppis, ha trasiga grejer och vara stolt över det. Göra fel fast rätt för oss. Bygga världar och organisera bilder. Hela tiden gräva inåt och rota i barndom och roller. Blicken har jag från båda. Försöker se in och bakom allt. Fast synfelet är mitt eget. Näsan också. Kanske är det 50/50. Väljer det bästa från båda. Accepterar det sämsta. Älskar dem båda. Men försöker mer och mer bli min alldeles egna person. Det behöver inte vara en perfekt sådan. En som funderar duger gott.
