Jag har haft riktigt många stilar genom åren när jag tänker efter, låt oss kika på hur jag sett ut: När jag var liten klädde mamma mig i blandad ärvd och loppisfyndad kompott. Min mamma har aldrig brytt sig om att vi barn ska se ut på ett visst sätt. Loppisfyndat och praktiskt har varit ledorden, men hon har alltid haft en svag punkt för gamla plagg, men skulle aldrig få för sig att styla ett barn. En 1940-talsblus och rejäla 1990-talsbyxor i vårt hus i Änggården. När jag ville börja klä mig själv blev det mycket rosa, teatralt och gärna utklädningskläder. Helst lager på lager. Det gröna diademet i sammet hade jag varje dag. På 9-årsdagen bar jag min absoluta favoritklänning som jag tror kom från H&M eller JC. En grönsvart historia i sammet med ribbat liv och lång ärm. Halsbandet fick jag av pappa efter en resa han gjort någonstans, det kan ha varit Mexiko. Här minns jag att jag började vilja se fin ut. Jag tänkte på hur andra såg mig. Fjärde klass och första året i skola i Stockholm. Det var mycket svart på den tiden och mittbena till mitt lockiga hår. I femman började jag upptäcka de urtuffa butikerna Ohio och Manhattan som låg inne i stan. Jag önskade mig ett set med kjol och linne i kamouflage av mamma och pappa och fick det till slut på en födelsedag. Här trånade jag också efter en första bh. I sjätte klass bar jag gärna stretchiga figursydda skjortor från Ohio och jazzbyxor. Här påbörjades även noppandet av ögonbrynen och smink varje dag. Jag och Alice i sjätte klass. Capribyxor, DoRose-tröjor och små jeansjackor. Allt som var coolt på Östermalm. I högstadiet hade jag kläder från Jus i mustiga mörkröda toner. Lady Soul-loggan skiner stolt på armen. På den här tiden minns jag att kläder var allt. Vi lånade ut favoritkläder till varandra, fick någon ett nytt plagg ville alla se och när man hade bråkat möttes man utanför Östra Real med varsin påse och bytte tillbaka utan att säga ett ord. I sminkväg gällde det att ha väldigt slät hy med mycket puder och beigea läppar. De coolaste kickersarna på Östermalm hade stickade akryltröjor från Tessie över axlarna. Jag ville se ut och vara precis som Fatima, en familjevän. Hon hade dock lite mer feminin stil än jag så jag influerades av det efter en Italienresa vi gjorde tillsammans med våra familjer. Sommaren mellan nian och gymnasiet var det en romantisk stil som gällde. Ljusa pasteller och vitt. Jag kom hem brunare än jag någonsin varit efter tre veckor språkresa med 90% tequila 10% skola och kände mig så fin i mina Fornarina-jeans och tröja från Filippa K. Allra helst skulle man ha Filippa K-jeansen utan fickor bak. En snabb period i högstadiet var jag kommunist och hade svåra glasögon och stickad grön tröja. Men så fort jag började teaterlinjen på Södra latin kände jag att jag kunde blomma ut med den superfeminina stilen som jag egentligen alltid trivts bäst med. En kille i min klass hade fjärilsvingar på uppropet så det kändes som att hur man än klädde sig så kunde man smälta in vilket var det enda jag ville och så himla skönt. Jag började köpa mina egna vintagekläder. Och vem vet vad som var teater och verklighet då? Ett tag i gymnasiet ville jag vara coolare och anammade en lite mer streetaktig stil. Jag hade Svea-linnen, vintageziptröjor och lugg. En dag när jag fått ett tv-jobb klippte jag av mig allt håret och blekte det. Regissören var inte så glad eftersom jag fått jobbet med naturligt långt hår, men jag var bara 18 och kunde inte riktigt tänka längre än min egen näsa så blond fick det bli. Därifrån var inte vägen till vintagebrutta lång. Jag skaffade snurrlugg och började köpa mer och mer vintage. En dag gjorde jag slut med min kille, färgade håret rött och började jobba på Beyond Retro så jag fick vara närmare vintageklänningarna. Det skulle vara väldigt tight i midjan och mycket kjol. Helst korsettliknande liv som jag inte fick plats med bh under. Efter nåt år blev jag ihop med Pontus och då släppte jag på allt och bara hånglade. När jag fick jobb på Äntligen Hemma 2011 skapade jag karaktären Elsa som alltid var glad, hade röda läppar och redo att skruva upp en hylla. En tid för betraktaren. Jag klädde mig på det sättet jag trodde att andra skulle tycka om mig. Som en seriefigur med mycket sex appeal och ägde noll par byxor men många par ultrahöga pumps redo att gå på event och dricka bubbel i. 2015 fick jag ett naturlighetsryck och färgade håret blont för att påbörja resan mot mitt eget hår. Fortfarande i vippiga kjolar och mycket färg. Året efter fick jag barn och då var det mycket skönare med mjuk midja och en tröja man enkelt kunde dra upp. Jag ville bara vara mysredo. <3 Ett halvår senare fick jag cancer och opererades för det. Efter operationen bestämde jag mig för att bara vara jag. Inte massa onödigt extra för andras skull, bara för mig och min familj ville jag finnas och vara fin. Jag kände mig kanske finare än någonsin tidigare, i mitt naturliga hår och mindre smink. Året efter köpte jag mina första jeans sen högstadiet och kände att nu kan vad som helst hända. foto: Mira Wickman Nu är jag tillbaka där jag började kanske? Med svart och jazzbyxa, bekvämt och praktiskt med samtidigt jag. Inte dold bakom någon mask men inte heller gömd i min bubbla. Det känns fint. Undrar hur jag ser ut om några år? Puss! <3
