Jag längtar så väldigt efter våren just nu. Jag vill ha varma solstrålar på mitt ansikte, promenader i ljummen bris och grönska som knoppar. Den här vintern har varit den värsta och bästa i mitt liv. Bästa för att jag har fått en unge som jag älskar mer än jag trodde var möjligt. Det är ju sånt folk säger när de får barn, men något jag inte förstått vidden av förrän jag själv låg där med en annan människa i min famn. Den värsta för att jag kämpar för mitt liv. Det är så himla svårt att uppskatta allt man har när man borde. Förra våren var så vacker. Jag var så extremt lycklig, men också olycklig. Så som jag nog bäst kan beskriva livet. Jag har allt jag vill ha, men ändå är det alltid något som skaver. Måste det vara så? Varför kan jag inte tillåta mig att bara vara 100% nöjd och genomlycklig? När jag verkligen borde? Kanske har jag aldrig upplevt något verkligt svårt. Är det därför jag gjort småsaker till problem? Varför kan människan bara inte se allt det fina man har? Det är ju 100% positivt i nästan alla bloggar jämt. Men jag menar inte det. För jag kan också skriva om vackra frukostar, roliga planer och snygga inredningar. Men jag menar inuti oss. Vi som går omkring och har små saker som skaver. Det som gör att man faller ihop i gråt när en snöstorm viner fram och man ju är i Köpenhamn på weekend och allt ska vara perfekt. Det som gör att man bryter ihop när saker inte är exakt som man vill och planerat. Livet är inte som man planerat. Det är bättre, och sämre. Tänk om jag vetat att jag tex skulle få ha Pontus och Lynn i mitt liv. Det hade jag inte kunnat konstruera i mina drömmar om jag ens kämpade. Det är för fint. De är för fina för mig. Men andra saker kan man inte tro ska hända. Det händer inte mig. Det händer inte nu. Nu när jag är som skörast. Fast å andra sidan har jag aldrig varit starkare än nu. En jävla pang-mamma och fru. Och människa. Eller, en helt vanlig människa ändå. Som gråter för snöstormar men kanske inte kommer göra det mer. Som kanske nu ser vad jag faktiskt har. Som ser det fina i allt. Hur glättigt det än kanske blir i bloggen. Då är det sant. Då uppskattar jag det jag har. Livet är värt det. Det är alldeles för kort. Translation: Some thoughts about spring and appreciation.
