Dags för vanlig och ovalig caption igen där jag berättar om mina dagar på ett vanligt bloggvis och ett lite mer ofiltrerat ärligt. Vi börjar med onsdag förra veckan då jag var på väg hem till Marie-Louise på fika. Jag stannade förbi en blomsteraffär och tittade på de fina kransarna. Alltid när jag har ballerinaskor på senhösten känner jag mig som en himla rebell. Som att andra tycker jag är helt knäpp, men det är såklart ingen som bryr sig. :/ En liten bukett till värdinnan med favoritkombon hortensia och vildmorot. Jag blir alltid nervös när jag ska köpa blommor till någon jag inte känner och ber alltid och en yttepyttebukett. En stor bukett skulle liksom kännas som ett frieri? Helt blown away av Marie-Louise hem. Jag håller absolut inte med folk som säger att det är lätt att inreda fint om man har stor budget. Några av de minst inspirerande hemmen tycker jag finns hos Sveriges största och youtubers och företagare. Vissa har det bara, känslan. Jag gick förbi Plan ett på vägen hem för jag var så dunderinspirerad och köpte mig en pall som ska få bo bredvid soffbordet. Så sjukt att vi idag inreder med så här rustika föremål ändå, att man tycker det är fint. När det finns hela och målade pallar där ute. Men vi vill väl förflytta oss till en enklare värld antar jag. Förbi Kungsträdgården till hemmajobbet. Här var nog fötterna rätt kalla och blöta ändå. Rebellen fick smaka på sin egen medicin. Här hamnade pallen. och fötterna värmdes upp i mina lammtofflor som jag älskar! Kanske är det rebelliskt på riktigt att gå ut i dessa en regnig novemberdag? På kvällen drack jag ett glas bubbel i mina finaste glas. Antika och megatunna. Dom här får inte Lynn röra vid. Att kroppen kan ta hand om glas är så sjukt? Men å andra sidan finns det väl någon som åt upp en hel Boeing 747? Har för mig att det står i Guinness rekordbok. Jag åt inga konstiga grejer när jag var liten vad jag minns. Men Sigge åt gullregn och fick dricka flytande kol. Det var dramatiskt minns jag. Jag blev å andra sidan påkörd av en taxi när jag var 10 år. Kvällens godaste, Mont d'Or! Detta ska ni veta är vinterns bästa fredagsmys. In i ugnen på 180°C i ca 25 minuter och sen doppa bröd i. Rostade kastanjer med citronsmör! Alltså inte de vanliga man hittar på marken, utan de franska äkta jag köpte hos Sebastien på Söder. Nötigt, smörigt, knäckigt, ljuvligt gott. Vardagsrummet utan soffbordet en stund. Gud vad jag håller på hemma ska ni veta. Varför är jag så besatt? Det handlar inte om att andra ska tycka det är fint, utan jag. Jag söker liksom efter den där känslan av perfektion, klart? Eller harmoni. Inget att störa sig på. Rätt sak på rätt plats överallt. Är det det mest provocerande man kan säga 2020? När man bara ska vara zen, inte bry sig om sånt och blicka inåt istället. Torsdag morgon efter förislämnning, min första promenad över guldbron! Jag tycker det känns lite som i Nice? Då går man på en hög bro och blickar ut över stranden. Är det här det ska ligga ett åttakantigt kallbadhus sen? Eller har jag missuppfattat ritningarna? Det var så länge sen jag såg dom. Känns inte särskilt rent att bada här? Torsdagens kläder. Svart med svart. Så brudarna i ateljén känner sig ljuva i vitt kanske? Jag hade en provning inför sommarens bröllop. Så fin! Det har varit intressant att ha brudprovningsateljé nu under pandemin. I våras ställdes allt in men jag har märkt en helt annan ton nu på hösten. Många vill komma långväga med fler gäster. Det är intressant att å ena sidan känna sig som en bov eftersom jag är det per automatik då jag är influenser och å andra sidan anses vara extra hård, eftersom jag har en provningsbutik och måste sätta gränser. På fredagen tog jag inga bilder, för då var vi bara hemma efter att Lynn ätit glasbiten. Det var en fruktansvärd upplevelse och jag var helt säker på att han skulle dö under fem minuter. Min hjärna gick direkt till att jag inte kan få något till barn och då kan jag lika gärna hoppa ut genom fönstret. Att min kropp är så himla ointresserad av att bara vara jag och njuta av livet? Att bli förälder är en sån himla börda känslomässigt ibland. Det finns liksom ingen återvändo. Det är så mörkt. På lördagen åkte vi båten till Djurgården med färjan. Jag trodde jag var med i en brittisk rom com för där mitt emot mig stod Hugh Grant! På väg mot en mysig familjelördag! Jag äääääääälskar att gå runt Djurgården med Pontus och Lynn och favoritsysslan är 100% att planera, fantisera om framtiden, tvinga dom att lista allt på julönskelistan, att prata om vintern, åka pulka, planera middagen etc. Hoppas de lär sig hur man lyssnar utan att lyssna. Tänk att bo här! Så prydliga lövhögar. Unnar hen detta hem. <3<3 Tänk att han är kär i mig? Bästis! Inga ballerinas idag. En äppelbulle från Rosendal. Det finns två sorters människor. De som köper en extra bulle jämt och de som säger att de inte ska ha och ändå vill smaka. Bus i parken sen. Att kittla ett barn är en garanterad succé. När de en dag säger sluta istället för att kikna av skratt vet man att de är redo att flytta hemifrån. På kvällen ett glas rött. och auktionsscrollande i mobilen. På kvällen åt vi mitt godaste, buccatini med tomatsås och buffalomozzarella. Jag steker massa vitlök i smör, puttrar Camporels otroliga passerade italienska tomater i det en stund. Saltar, pepprar och vänder i den nästan färdigkokta bucatinin, pastavatten, några kvistar basilika och lite chiliflakes. Det är så enkelt och slurpigt gott! På söndagen promenerade jag förbi min gamla lägenhet och fick sug i magen. Tänk om jag sett mitt röda hår i två tofsar och röda läppar titta ut genom fönstret där. Svindlande tanke. <3
