Jag skaffade en gammal Leica-kamera i våras med tanken om att utveckla mitt analoga fotografi. Jag har tagit många tusen bilder till den här bloggen genom åren, men att fota analogt är verkligen en annan sak. Det är ett ögonblick av stillhet. En mobil tas fram på fest eller när stämningen är hög, men med en gammal kamera kan komma in i mer intima stunder, där livets melankoliska vilsamhet visar sig. Jag känner mer och mer hur jag söker efter den känslan i allt jag gör. Det är säkert åldern, eller så är det för att den andra halvan av min person är uppfylld med råge. Nu längtar jag efter att få vara mer i det kreativa och andaktsfulla. Min Leica, som är från tidigt 1990-tal, hittade jag på Gunnar Olssons foto på Hornsgatan och samtidigt köpte jag två rullar Kodak portra 400. Innan jag for till Gotland skickade jag in dom på framkallning och köpte två nya rullar för sommaren. Kanske blir det två rullar per årstid framöver. Här är de iallafall, några av vårens fotografier tagna med min Leica: Den sista bilden tog Lynn. <3 Det svåraste med att fota med Leican är utsnittet och porträtt tycker jag. Lättast är stilleben och utomhus i vackert ljus. Men så är det väl med allt fotografi generellt. Jag tycker mycket om att behöva ställa in både ljus och skärpa, välja mina ögonblick och testa mig fram. Vissa saker som annars känns platta får ett fint djup med analogt fotografi. Vad tycker ni? Har ni någon favorit från vårens fotoalbum? Puss! 📸
